Musikhögskolans kammarkör har varit ute på en turné av det längre slaget. Från Kiruna i norr till Godahoppsudden, Sydafrika, i söder.
Som alla förstår så är det hemkomsten från det senare som firades i Nederluleå kyrka i går kväll och vi skulle alla få ta del av det program som kören framförde under resan.
Jan Sandströms verk Bieggà Luothe fick inleda programmet.
Här har en traditionell jojk fått bilda sammanbindande länk för kompositionen.
Denna har Sandström varsamt klätt i en modern klangdräkt som bitvis är otroligt ren och vacker.
Kören klingar mycket balanserat och rent, en njutning för örat.
Mot slutet får man nästan känslan av att vara ute på fjället när man börjar höra vissa djurläten komma från olika körmedlemmar. Här får även den afrikanska trumman djembe rycka in som trolltrumma, passande just i denna konsert.
Efter Hugo Alfvéns Aftonen spred så kören för första gången under kvällen ut sig i mittgången i kyrkan. Komm Süsser Tod av JS Bach stod på programmet.
Den upplevelse av körklang som nu bjöds var verkligen något extra. Här skall sägas att det var ett arrangemang av stycket som framfördes och först i slutet kom Bachs orginaltoner fram. Vi i publiken fick nu sitta mitt i en tät, modern stämväv. Bredvid mig stod två altar och dessa blev nästan som mina privata solister i stycket. Tre rader bort hade de säkert en helt annan bild av verket.
Mycket raffinerat och effektfullt och när orginalkoralen till slut kom så upplevdes den verkligen som lugnet efter stormen.
Jag tycker verkligen att kören kom bäst till sin rätt i de nutida stycken som framfördes.
Tomas Jennefelt var också representerad i programmet och bidrog till mitt intryck. Visst de lite mer traditionella arrangemangen framfördes bra men det var inte lika intressant som i de samtida kompositionerna.
Ibland, som i Lars Janssons komposition To the mothers in Brazil, hade man lagt till en trumma och det fungerade mindre bra i kyrkans akustik.
Avslutningen av konserten gick helt i sydafrikansk anda. Åter kom kören ut i mittgången, nu i traditionella sydafrikanska sånger. Man inser verkligen att det är två helt olika kulturer som möts.
Plötsligt så ler och dansar körsångarna, publiken börjar klappa med, vi blev till och med uppbjudna till dans (ingen vågade dock anta utmaningen) och temperaturen höjs åtskilliga grader. Det är inte alltid det mest avancerade som ger starkast intryck utan ren skär sångarglädje räcker långt.