Det är mycket ansvar, ansvarstagande, ansvarsfull, ansvarig på välkänt reinfeldtskt manér. Det blir en redovisning av hur Reinfeldt tänkte och gjorde, ja ett försvarstal för politiken under hans partiledartid.
Även en socialdemokrat ska kunna vara moderat, var tanken bakom Fredrik Reinfeldts omstöpning av det gamla högerpartiet. 70-talets vänstervåg, löntagarfondssossar och högskattesamhälle hade ju stålsatt mer än en generation moderater.
Efter valnederlaget 2002, då Moderaterna under skattesänkningsfixerade Bo Lundgren minskade från 23 procent till 15, uppstod chansen för Reinfeldt. Bunkergänget, en Unckel, Hökmark och allt vad de hette, som hängt med sedan Carl Bildt var studentpolitiker, rök.
Moderata regeln att aldrig ha samma ståndpunkt som arvfienden S hade lett till en oförsonlig parti- och debattkultur i M. Reinfeldt ville ändra det med skapelsen nya arbetarpartiet Nya Moderaterna.
Skattesänkningarna skulle minskas och styras om till medel- och låginkomsttagare bland de som jobbar. De som skulle finansiera det var de som inte jobbade, de sjuka, arbetslösa och pensionärer. De fick sämre villkor, sänkt ersättning och i pensionärernas fall oförändrad skatt då de som jobbade fick sänkt.
Arbetsmarknadslagen LAS hade Moderaterna velat avskaffa sedan 70-talet. Det ställdes in av Reinfeldt. Gunilla Carlsson i partiledningen kom ut som kollektivavtalsfantast.
För att bilda enad front mot de regerande Socialdemokraterna enade Reinfeldt de fyra borgerliga partierna i ett block som döptes till alliansen. De formerade en gemensam politik på flera områden inför valet 2006. Utanförskapet gällde arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade och skulle minskas.
Det valet lyckades de av Reinfeldt ledda borgarna vinna, mot en tröttkörd Göran Persson och hans socialdemokrati, trots högkonjunktur och 70 miljarder kronor i budgetöverskott. Alliansens och nymoderaternas politik sjösattes. Jobbskatteavdrag kom slag i slag. De S-ledda rödgröna under Mona Sahlin fick ökat stöd i takt med försämringar för sjuka och arbetslösa.
I samband med finanskrisen hösten 2008 och därefter steg dock förtroendet för alliansregeringen och finansminister Anders Borg. Och när de rödgröna presenterade sin politik inför valet 2010, med skattehöjningar och ökade ersättningar till arbetslösa och sjuka, minskade deras väljarstöd. Borgarna lyckades skrämma medelklassväljare med vänsterspöket.
Reinfeldt kunde bli omvald 2010, med högsta väljarstödet för Moderaterna någonsin sedan allmänna, lika rösträtten 1921: 30,1 procent. Men hans regering förlorade egna majoriteten och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Andra mandatperioden blev inte så mycket gjort. Och de rödgröna oppositionspartierna och Sverigedemokraterna gick ihop ibland i riksdagen och gav alliansregeringen näsbrännor. Sahlin efterträds av Håkan Juholt som S-ledare i knappt ett år.
Sedan blev Stefan Löfven S-ledare och S-stödet ökade, på allianspartiernas bekostnad. Reinfeldt uppmanade i valrörelsen svenskarna att öppna sina hjärtan för de som flyr, men det hjälpte inte i valet. På valnatten 2014 var Fredrik Reinfeldts åtta år som statsminister slut och han deklarerar sin avgång, även som partiledare.
Likt hans partibildning slipade av de högerpolitiska kanterna är Reinfeldts bok avslipad på gränsen till sakligt småtråkig.
För den statsvetenskapligt intresserade bekänner sig Reinfeldt till att ha en kontraktssyn på politiken. Det kan man ha, men det finns andra synsätt. Ett är att laga efter läge och förhandla allt eftersom tiden går.
Kontraktssynen verkar ha lett Reinfeldt till att ogilla Socialdemokraternas sätt att inte vilja presentera före val vad och hur man ska göra efter valet (undantaget valet 2010 då det heller inte gick så bra för S). Men även borgerliga partier kan laga efter läge.
Fredrik Reinfeldt har presterat en i innehåll ganska förväntad bok. Mycket av sådant som hade kunnat ge boken liv, lust, kött och blod, alltså skvaller och hemligheter, lyser med sin frånvaro. Den framstår tvärt om som kylig. Betyget får bli ett svagt godkänd.
För de, som jag, som följt Fredrik Reinfeldts politiska färd är boken ändå givande. Många igenkänningar av politiska händelser blir det. För att känna igen sig bör man nog helst ha varit politiskt intresserad senaste kvartsseklet, då Fredrik Reinfeldt avverkade halva yrkeslivet helt i partipolitiken och kom halvvägs med partiomstöpningen Nya Moderaterna.