Samtidigt en kulturnostalgisk oas med minnen av ett helt annat klassamhälle, thé i salongen varje afton, tillvaron alltid nystärkt.
Till ett sedan länge bedagat pensionat i Södermanland kommer berättaren i Per Wästbergs nya roman Det gula pensionatet. I förhoppningen att det också var släkt med det elfenbenstorn han sökt, ”men aldrig lyckats lokalisera”. En författare på flykt kanske, men inte från sin isolering, hellre då från sin uppkoppling, sin storstadsstress, sina förpliktelser.
Stället är nött, undergångslängtande, kokerskan är en tyrann, ägaren en skugga som längtar efter en annan tid. Gästerna är få, stämningen dämpad, men att stället påminner om ”en sjuk gammal man i sin sista sömn” är ingenting som stör berättaren, tvärtom, han söker detta.
Och finner naturligtvis motsatsen, inte hos den ibland talföre pensionatsägaren, inte hos köksmegäran, men väl hos en gäst som fäster sig parasitiskt på hela hans existens där i vilan. En man som framställs som ett enda krypande obehag, en individ med en konstant förmåga att ställa just de frågor man inte önskar, göra de iakttagelser man absolut vill slippa höra. I detta fall mot den namnlöse berättaren och hans försök att förbli namnlös. En oupphörlig klåda på integritetens tunna skinn.
Och denna prövning har ett namn, till skillnad från romanens övriga uppsättning, han är en riktig gestalt och antar så småningom formen av berättarens alter ego, hans andra jag, en som frejdigt beskriver den misantrop han ser i andra änden av pensionatsmatsalen. Dorian Grays sannfärdiga spegel.
Ganska tidigt inser man detta, och väntar på den dramatiska vändning som hade kunnat göra denna roman till en verklig berättelse och inte enbart en allegori. Misantropen-berättarens alltmer fåfänga försök att undkomma den pladdrande iakttagaren är det illusionstrick som fiktionen ofta tar till. Någon annan ser dig klarare än du vill förstå.
Mer blir det dock inte, den wästbergska prosan har den behagliga stämning som pensionatet aldrig lyckas framkalla, men den lyckas dock inte göra full roman av detta välbrukade novelltema. Misantropen återvänder från flykten, som inte alls gällde den larmande samtiden, enbart den egna tystnadens besvärjelse. Skildringen tar slut.