Med en akustisk gitarr och sidekicken Matteo på elgitarr, laptop och diverse synthar framför Alice Phoebe Lou drömska ballader som för tankarna till allt från sent brittiskt 60-tal, Feist och Mac DeMarco. Väl beprövade trick framförda på ett modernt sätt. Sångmässigt kan hon närmast beskrivas som en kvinnlig motsvarighet till Jeff Buckley, och hennes röst är utan tvekan spelningens stora behållning.
Tyvärr svajar det lite mer när det gäller låtskrivandet. Hon inleder starkt med The City Sleeps och den lite mer experimentella She, där hon utnyttjar ekot på sången på ett osedvanligt snyggt sätt. Men därefter tenderar låtarna att smälta ihop med varandra så till den grad att man knappt märker när den ena slutar och den andra börjar. Liknande arrangemang, avsaknad av riktigt bra krokar eller refränger och ett genomgående väldigt långsamt tempo gör att det ganska snabbt börjar kännas tråkigt. Och det är synd, för Alice Phoebe Lou har som sagt en väldigt bra och behaglig röst, och det är egentligen bara små, men ack så viktiga, detaljer som gör att det inte riktigt tänder. Dessutom spelar hon, som hon själv påpekar, på den ultimata scenen och tidpunkten under kvällen; Strandscenen i solnedgång.
Trots bra förutsättningar och en entusiastiskt applåderande publik lyfter det här aldrig. Det är absolut inte dåligt, men det är inte jättebra heller. En svag trea, om vi ska snacka betyg. Jag kan tänka mig att Alice Phoebe Lous kommande debutalbum kommer passa utmärkt att avnjuta hemma i soffan genom ett par hörlurar en kulen höstkväll. Men i sanden nere på Gültzauudden blir det tyvärr mer långtråkigt än magiskt.