Recension: Tveksam förväxling

"Det är verkligen i grevens tid som mamman återförenas med den här familjen", konstaterar Norrbottens-Kurirens recensent Marianne Ekenbjörn som har läst Håkan Jaenssons Hjärnsläpp.

Kultur och Nöje2007-08-20 06:00
<P>Håkan Jaensson<BR>Hjärnsläpp<BR>Alfabeta<BR><BR>Man brukar säga att sanningen finns i åskans blixt, att blixten ger klarsyn och "snilleblixtar". Men om kroppen förvandlas av ett blixtnedslag och byter gestalt blir det psykologiskt mer svårgripbart. Det är vad som händer Jenny och hennes pappa i Håkan Jaenssons bok Hjärnsläpp. <BR>Efter ett blixtnedslag i telefonen växlar nämligen dotter och pappa hjärnor med varandra. Och mer ändå, upptäcker Jenny, där hon ligger utslagen på golvet, att handen är stor och hårig och att kroppen väger 110 kilo. Och för Ohran, den turkiske pappan, är det förstås tvärtom, kroppen är tunn som en spetas och tål inte längre öl. Jenny måste nu gå till pappans chefsjobb på tidningen och Orhan till skolan, ett byte som ger oväntad utdelning. Tidningen, som länge varit på fallrepet, blomstrar under Jennys "barnsliga" ledning och Orhans vuxenkunskaper får skolans urusla finanser på fötter. <BR>En invecklad kedja av händelser startar och jag kommer på mig med att leta efter felsägningar i förvecklingshistorien, men Jaensson, som är kulturchef på Aftonbladet och skrivit många barnböcker, som till exempel Nussekudden, klarar det galant, alla pärlor träs skickligt upp. Man har bara att hänga med i de halsbrytande komplikationerna och förundrat närma sig upplösningen. Men allvaret finns. Jenny och pappan sörjer att mamman inte bor hemma längre. Hon behöver andrum för att hitta sig själv och vet förstås ingenting om den alarmerande förvandlingen. <BR>Det är inte tu tal om att Hjärnsläpp är underhållande, här finns många dråpliga dialoger mellan barn och vuxna, men barnböcker är inte alltid så harmlösa som man kanske tror. Det är till sist tveksamt om barn kan ta till sig allt i det här gräns-överskridande experimentet som mer tangerar de vuxnas inre konflikter. Roas verkligen barn av att mamman i boken kastar trånande blickar på dottern i tron att det är hennes man? Och blir det inte konstigt för en liten tjej (som för Jenny) att leva sig in i hur det är att dejta kvinnan som pappan tagit kontakt med via annons? <BR>När Jenny går på toaletten och upptäcker att hon har pappans "hängande grej" mellan benen slår identifikationen över. Varför ska Jenny veta, undrar man till sist, hur det är, så in i minsta intimitet, att vara pappan? Det är verkligen i grevens tid som mamman återförenas med den här familjen.</P>
Håkan Jaensson
Hjärnsläpp
Alfabeta
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!