Med sig har han Anton Nyström på trummor, Frans Johansson och Henrik Palm på gitarr, samt Henrik Höckert på bas. Vid det här laget har en ansenlig mängd publik hittat till tältet. “Det är er vi väntar på” säger Mattias, och sedan börjar det. De inleder spelningen genom att riva av ett par låtar från deras senaste album ‘Rak Kant’. Vi får höra om Kent och hans idiotbror, hur de hatar hela mänskligheten fast bara vad de gör tillsammans och mot varandra. Och så får vi höra lite om korv och pommes frites.
Texterna fungerar som ett anarkistiskt manifest, som ett politiskt uppviglingstal fast istället för att tassa runt verkligheten går de direkt på den. Det är som ett långfinger åt livets ironiska misär och en allt för frånvarande solidarisk demokrati. Det är stökigt, svettigt och hetsigt. Det är pang bom på och lämnar inget utrymme för den mjäkige. Någonstans i mitten av spelningen skruvas tempot upp till ett mindre inferno och bandet som hittills verkat vara i sin egna värld, kommer ur trans i en synkroniserad explosion. Mattias själv vevar med armarna, kastar vatten över sig själv och vaggar fram och tillbaka som om han befann sig mitt på dansgolvet av en firmafest. Med paus för att vända sig om och dubbelkolla låttexterna.
Södra Sverige gör sig bättre live än genom högtalarna hemma i soffan, för på scen ges möjligheten att ta ut svängarna, och det gör dom med råge. Vad som annars musikaliskt sett inte bjuder på några överraskningar, blir nu ett ljudlandskap som rusar fram och tillbak i alla tänkbara riktningar. Gitarrerna känns hårdare, sången kaxigare och Anton Nyström slår på trummorna som om det inte fanns en morgondag. Trots det blir styrkan fortfarande den rejäla dosen underliggande mörk provokation som är texterna, som sätter en förvanskad politik och inkapabla makthavare på den raka kant de förtjänar.