Musiken kan synas svårtillgänglig om man inte ger den tid. Men egentligen innehåller den bara det man kan önska sig av kontemporär svensk hip hop. Musiken rör sig framåt utan att snegla mot normerna eller kommersiellt gångbart hit-makeri. Då blir det också mer spännande live.
Det enda som på allvar kan förstöra en konsert med Silvana Imam är för låg volym, eller att publiken inte är med på noterna. I kväll känns det som att båda de faktorerna är på ett lagom humör. Tidigare spelningar i Luleå har brunnit starkare. Konserten på Kulturens hus för ett par månader sedan, eller Musikens Makt förra sommaren. Då var vi i Silvana-himlen.
Jag har sett konserter gå förlorade på den här scenen förut på grund av liknande omständigheter. Den rinner inte ut i sanden, och den är inte det minsta oengagerad. Men stämningen är definitivt mer ljummen än vad Imam tidigare mötts av i Luleå. Det kan möjligen ha att göra med att vi inte befinner oss på en uttalad musikfestival. Sådant spelar roll.
På scenen är dock allt som det ska. Hennes lägsta-nivå gör ju sig omöjlig att anmärka på, gång efter gång. Konserten har en dramaturgi som håller i sig från start till mål. "I.M.A.M pt. 2" splittas upp och dess vers och refräng sprängs in mellan ett par andra låtar. Och att hon inte behöver neongul jacka för att bli mer självlysande än vad hon är på scenen vet hon säkert om själv. Men live så tycks hon ständigt maxa sig. Jag blir snurrig när jag tänker på vars Silvana Imam kan vara om ett år eller två...
Men det är mot slutet av konserten det luktar klimax i kväll. I "Svär på min mamma" får några tjejer komma upp på scenen. Och mitt under avslutande "Knark" känns allt precis som det ska, och jag glömmer helt bort att vi befinner oss framför en så ocharmig scen som Norra hamns.