Recension
Han släppte tre oklanderliga skivor under första halvan av 70-talet, sedan försvann John Holm. Han är en doldis men musiken älskas av oss som lyssnar på den. När musikmagasinet Sonic rankade de 100 bästa skivorna i den svenska musikhistorien kom "Sordin" på elfte plats. Många beskriver honom som artisternas artist. Varje man med gitarr som har ambitionen att utrycka sig med sång och text idag kan på ett eller annat sätt härledas tillbaka till John Holm. Senast jag såg Mattias Alkberg sjöng han John Holm, Per Gessle avgudar honom, Tomas Andersson Wij likaså, och de bägge gångerna Thorsten Flinck spelat i Luleå har han plockat fram "Min skuld till dig".
Med den sången börjar han ikväll, sedan följer 90 minuter som haltar fram på trasiga kryckor. Stora delar av konserten får man intrycket av att repetitionerna inför turnén bara har börjat. Vid upprepade tillfällen har han svårt att komma in i låtarna och ibland är texten väck. På platta är John Holms musik fylld av rymd och drömmar. På scenen är hans utmärkande värld krympt, men den fungerar fortfarande, om än på reservtank. Sångerna, rösten och fraseringar är ju fortfarande intakta. Han backas dessutom skickligt upp av Jesper Vidborg på elgitarr.
Jag trodde aldrig att jag skulle få se honom livs levande på en scen, och med det sagt vill jag påstå att själva behållningen består i att han faktiskt sitter där, snarare än konserten i sig.