Ljudet mullrar och det låter skit. Och under andra låten fungerar inte scendekoren som den ska. Det orangea tyget som ska omsluta Ann-Sofie Lundin blåser och trilskas, och det gör nästan lite ont att kolla på. Sedan släpper det. Fullständigt.
”Allt skit kommer tillbaka” drar igång. En utsökt och bitter pop-låt som gifter sig perfekt med röken och ljuset. Showen som följer är svårt underhållande. Det är både knäppt och proffsigt. Det är som att hon testar vad som funkar att göra på en scen.
Två av hennes kollegor är nästan ständigt närvarande. Den ena sprinklar glittrigt och konfetti över henne, sen går han och äter lite dillchips. Allt ihop dokumenteras med den andra killens i phone.
Knaserierna hade lätt kunnat bli pajiga och lite tröttsamma att bevittna. Men Min Stora Sorg sitter på ett sådant råmaterial att de bara förhöjer konserten. Hon får göra vad hon vill på en scen så länge hon gör den Eva Dahlgren-lika ”Gud gråter” så knäckande bra som i kväll.
Både visuellt och musikaliskt – textmässigt också för den delen – kan Min Stora Sorg beskrivas som bedårande korsning av Little Jinder och ovan nämnda Eva Dahlgren. Hon har jämförts med Lady Gaga. Och visst kan konserten liknas vid en av hennes konserter i miniatyr. Hennes tredje klädbyte för kvällen går också i Gagas, eller kanske Madonnas fotspår.
Samtidigt så ser man på långa vägar att Min Stora Sorg är på största allvar. Hon ger allt, och hon serverar Luleå svensk pop av absolut toppklass. Under de knappa 45 minuterna kan ingen i publiken (den växer sig större under konserten) knorra om att konserten innehöll någonting annat.