Recension
Popmusik är som bäst när den dyker upp från ingenstans och det känns som om musiken lyssnar på en själv och inte tvärt om. Där finns en av nycklarna till att Melissa Horn snart säljer biljetter i Håkan Hellström-takt och har streamingsiffror som nått nästan barocka nivåer.
Jag tänker att många med mig upptäckte Melissa Horns dagboksnära lyrik under en biltur, för det tycktes ju länge som om de kommersiella radiokanalerna inte ville spela något annat. För mig tog det stopp, och rent musikaliskt värjde jag mig länge mot Melissa Horn. Det kändes som att någon skrev ”melankoli” med en tuschpenna på min näsa så fort ”Jag saknar dig mindre och mindre” spelades på radion. Och låter hon så där eller är rösten manierad? En sak är säker – jag tålde inte hennes fraseringar. Lika lite som nötallergikern tål mandelkubbar.
Men. Mina högst personliga problem är bara delvis med mig ikväll. Själv på scenen med ett gäng gitarrer slås jag istället av Melissa Horns kompetens som låtskrivare. Alltsammans fungerar precis lika bra – om inte bättre – utan de smäckra arrangemang som vanligtvis hör till låtarna. Tio sekunder in i ”I mörkret långt från varann” har hon mig, men på många sätt stannar det där. Hon blåser mig aldrig av stolen, och det är det jag vill. Det är höga krav, men det är för att jag känner att hon är kapabel till just det.
Det är tur att Melissa Horn – trots den nervositet som präglat turnén – kan bära mellansnacket som hon gör. Ty det är ingen bekväm entertainer vi har att göra med.
Hon för dialog med publiken (en dam erbjuder henne högt och ljudligt husrum (med egen ingång) och berättar ett flertal gånger om hur lycklig hon är, texterna till trots. Bakvänt nog är det de ljusa stunderna som sätter avtryck i mig.
"Min rosa radio" – som hon skrev på sin artonårsdag – sätter bokstavligen färg på anrättningen. Och den Lisa Ekdahliga ”Långa nätter” är ett bevis på att också låtar kan rodna.
Ovationerna är stående och långa efter att hon avslutat med ”Falla fritt”. Stora Salen är fullsatt och Melissa Horn står kvar en stund och tar in applåderna.
Själv är jag mest tacksam för att Melissa Horn inte längre är den enerverande bil-sångerska jag känt henne som.