Minnet av kärleken är mycket konkret, som i dikten om den grekiska gravreliefen, den enas hand är en del av den andres höft, ”den ena ska just gå förlorad i stenen/ den andra stanna i sitt halva liv/ Svårt att sevar de två gestalterna/ ska kunna skiljas åt”
Det finns ingen fast gräns mellan levande och döda. De ingår i samma spel, de byter repliker med varandra. Minnet har ingen passiv roll som tröstare eller slutsats, minnet är en aktiv agent, minnet kan ställas till svars, och ingen kan heller slippa ifrån det.
Espmarks poesi har denna märkliga förmåga; att ta några steg över slutsekundernas koncentration och så vidare in i det där andra, över gränsen till det som inte låter sig formuleras i det konventionella, men som hans dikt förmår.
Djupt in i det som är ingenting tar han med det som är allting, kärleken skjuter in i dödens totala ovisshet och får en mycket säregen klang. Livet är summa, viljan är kärleken och oron resultatet.
Varför talar du om oss
som om det var ett avsked i marmor?
Smärtan i handflatan säger mig
att det som ryckts från din höft
inte är sten utan droppande kött.
Och inte var de av sten, mina ögon
som slets ur din bild av världen –
de är ju sår som försöker se.
Jag hoppas att dessa hans dikter ska bli klassiska, läsas genom tiden. Eftersom känslans uttryck i dem saknar ålder borde de leva längre.