Denna femradersdikt väcker minnet av fotot, som spreds över världen och som brutalt visar vad vår tids flyktingkatastrof får för följder:
på morgonen
på stranden
små kardborrband
ännu spända
runt döda fötter
Dikten återfinns i Bob Hanssons nya diktsamling och grannsämjan är en långsam bödel, den första på tio år. Poeten Hansson har skrivit romaner i mellantiden.
Den nya inbundna bokens strama formgivning avviker från de tidigare dikthäftenas brokiga och färgglada omslag. Hansson debuterade 1998 med den livsbejakande samlingen Heja världen!, som kritikerna berömde som rolig och uppfriskande. Hansson fortsatte på den inslagna optimistiska och språkglada vägen med de båda diktböckerna Lugna puckarnas Mosebok (2000) och Halleluja liksom (2005).
Han blev ganska raskt en kändis, något som inte drabbar så många svenska poeter. Hansson gillar att framträda och blev redan 1995 svensk mästare i poetry slam, han har samarbetat med kända musiker som Joakim Thåström och Ola Salo och ställt upp som TV-poet i litteraturprogrammet Babel.
Men vad har hänt nu? Sorgen och mörkret har trängt sig in i de nya dikterna, språket är nedtonat och bjuder inte på glada nybildningar, och den konfliktfyllda samtiden har fått en egen avdelning i boken under rubriken nutid.
Några texter speglar en problematisk uppväxt med en frånvarande far, mobbande kamrater och känslan av att vara utanför:
att det redan tidigt
fanns en diffus skevhet i mig”.
I den långa dikt som fått ge namn åt boken, har diktjaget svårt att försvara sin optimistiska livskänsla som havet och träden, ja hela tillvaron har skänkt honom. Grannarnas hat och avundsjuka får honom att göra en sorts ironisk avbön. Han har inget annat val
än att tala havet, träden, natten och solen till rätta
försöker förklara för dem
att människovärlden är skadad
djupt skadad av sitt eget våld
att den länge betvivlat ren skönhet
Den frejdige livsbejakaren har förvandlats till en ensam desillusionerad romantiker som klagar över människornas ondska. Jag tycker rollen är en smula patetisk.
Ibland sker övertramp vid banalitetens gräns, som när Hansson förklarar för läsaren vad det innebär att älska: kärlek kräver kapitulation från båda parter och man måste mötas halvvägs.
Bäst är Hansson i sina korta dikter som den om den drunknade pojken. Hans långa vindlande och resonerande texter gör att läsaren ibland tappar koncentrationen. Eller också är det dikten som gör det.