I den nya boken ”Missnöje och dess civilisationer” framgår att Hamids romaner färdigställts under stor möda och efter åtskilliga omskrivningar, längs vägen har han också producerat en stor mängd essäer. Det är ett urval av dessa som nu släpps.
Hamid har valt att dela in texterna i avdelningarna Livet, Konsten och Politiken. Indelningen kan tyckas märklig eftersom Hamid gjort sig känd som en författare som gärna blandar in det politiska i sin konst vilken också uppenbart färgats av personliga erfarenheter. Men han förklarar formen, där teman separerats, med att han hoppas att läsningen ska bli som en vänskap där vi först lär känna honom, sen får veta hur han tänker kring skrivandet och därefter hur han ser på världen.
Mest framträdande i samtliga kapitel, är hans känsla för nyansering och ställningstagande för pluralism, hans bergfasta övertygelse att ingen människa kan reduceras till en grupptillhörighet. Hamid har själv varit bosatt i Lahore, New York och London och dessutom levt där under perioder då terrorattentat och krig mot terrorismen präglat vardagen. Irritationen över hur hans person förenklats av omvärlden är tydlig. Han har fått sitta i långa samtal på JFK-flygplatsen i New York där han frågats ut om sin bakgrund och om han fått krigsutbildning, av sin bordsdam på en middag fått veta att hon aldrig skulle kunna gifta sig med en ”muslim”.
Hans blick är korrespondentens, eller utbölingens, som han själv skriver. Som barn tappade han sitt modersmål då han flyttade från Pakistan till USA. När han senare återvände såg han på sitt forna hemland och hemspråk som en utanförstående. Han konstaterar att islam inte är någon monolit och att det finns lika många sätt att tro som det finns muslimer. Han betraktar också en konflikts kärna snarare som politisk, än religiös. Stora klassklyftor och politiska orättvisor ligger ofta bakom det som till synes verkar vara problem mellan olika religiösa grupper. På liknande sätt menar han att begreppet ”civilisationer” används som en illusorisk men politisk behändig myt.
Spännande är Hamids tankar bakom den du-form som bland annat ”Den ovillige fundamentalismen” skrevs i. Jag uppfattade romanen som skildring av en sekulär muslim vilken, på grund av den behandling han fått i New York efter 11-septemberattentaten, motvilligt radikaliserades. Men Hamid förklarar att hans avsikt var att genom du-formen låta läsaren mer än författaren bestämma vad som egentligen hände. Så kanske säger läsningen också något om mina egna rädslor.