Till synes verkar de bara som ännu en grupp stela medelålders snubbar i kostym, men bakom intetsägande ansiktsuttryck döljer sig mer än vad som till ytan verkar vara gubbig musik för gubbar. Och visst, det är snudd på gubbigt, men det är varken stelt eller tråkigt. Det hinner aldrig bli tråkigt under den 50 minuter långa spelningen.
Tango till trots, här finns inga kastanjetter eller dramatiska svängar. Däremot sjuder det av en jämrande och fängslande röst, stämningsfull orgel, stadig bas och raffiga gitarrslingor som stundvis för tankarna till blues. Bandet börjar med ett pompöst rymdliknande intro och fortsätter sedan i en perfekt balans mellan dansant och vemod. Det är dansant vemod, om du så vill. Och dansar gör publiken så det svänger. Deras musik lyckas med att vara svängiga utan att för den sakens skull tippa över till något klyschigt förutsägbart och känns som något som hade kunnat ackompanjera Andrew Hewitts musik till Ayoade’s mästerverk till film ‘The Double’.
Det är svårt att hitta något att anmärka på. Det är tajt och håller hög kvalitet genom hela spelningen. Möjligen skulle det vara det faktum att frånvaron av finska språkkunskaper gör det svårt att förstå låttexterna och mellansnacket. Vad som däremot är enklare att förstå är att finsk tango är grejen, och att du aldrig vill lyssna på något annat. Särskilt om den framförs av Janis och hans Puukots.