Litteratur
Hans Olov Ohlson har skrivit boken med den till synes oskyldiga titeln Sånt som händer, men givetvis är titeln dubbeltydig, det har denne älskare av språkliga skämt och finurligheter sett till.
För den som har lokalkännedom får berättelsen en extra dimension. Man ser framför sig de välbekanta husen, gatorna och vattendragen. Frågan är om inte Ohlson med sin bok ger luleborna en bekräftelse på att staden är värd att skildra, och att man kan vara lite stolt över att bo här.
Huvudpersoner i boken är den f.d. kommunalt anställde byråkraten Alf, 64, och hans nyligen avlidna fru Marit. Första kapitlet berättar om Marits jordfästning i Nederluleå kyrka. Alf är lamslagen av sorg och Marit är ständigt i hans tankar i resten av boken, varför hon för läsaren blir en minst lika levande person som maken.
Marit har arbetat som redigerare på NSD och som frilansande journalist och författare. Hon har t.ex. skrivit (s)krönikesamlingen Vitsen med utskämda skämtare, en bok som Ohlson själv kunde ha skrivit, och man anar att Marit till en del är hans alter ego.
Alf beskriver deras äktenskap som osedvanligt lyckligt trots att makarna varit ganska olika. Han en ordentlig och lite tråkig administratör och hon en frejdigare och mera fantasifull person. Men kärleken till litteratur delade de: ”Det var en av hans livs välsignelser, att han fått lusten till läsandet tidigt och att han läst mycket som ung”.
Man får följa Alf på hans vandringar runt Skurholmsfjärden. Framför allt får man följa hans tankar om sin uppväxt, hans funderingar om sonen som han inte har så bra kontakt med, om Stålverk 80-kraschen, om alla förändringar vad gäller både honom själv och staden.
Redan under jordfästningen i Gammelstad betraktar och beundrar Alf det fantastiska gamla altarskåpet: ”I halvdunklet såg skåpet ut att lysa av egen kraft. Den överdådiga förgyllningen reflekterade ett vitgult och varmt ljus, ett sken av något överjordiskt.”
Alf återvänder till kyrkan och altarskåpet, tillverkat i Antwerpen på 1500-talet, och studerar det mera ingående. Fascinerad läser han både prosten Albert Nordbergs beskrivning av skåpet och Folke Isakssons diktsvit Från mörker till ljus,
Han letar efter de belgiska hantverkarnas inbrända sigill, den avhuggna handen, utan att först lyckas hitta den. Märkligt nog dyker motivet ”den avhuggna handen” upp i flera andra sammanhang. Alf ser till sin fasa hur en olycklig man hugger av sin egen hand vid Gula paviljongen, och han träffar på avhuggna händer i filmer och böcker. Jag kan tycka att Ohlson kunnat avstå från en eller annan hand, det händer väl ofta. Till sist hittar Alf också sigillen på altarskåpet.
Alf är egentligen ingen tråkig byråkrat. Han är beläst och intresserad av mytologi, filosofi och religion och diskuterar tro och vetande med den kvinnliga präst som förrättade jordfästningen. Henne är han lite förtjust i.
Ohlson skildrar hans ensamhet, hans tankar om att åldras och hans sorgearbete insiktsfullt och hoppingivande. Alf repar sig nämligen. Det är inte bara prästen han fått varma känslor för utan han är på väg mot en ny förälskelse.
I slutet av boken gör han en sensationell upptäckt som kastar ett nytt ljus över hela berättelsen. Men vad detta handlar om måste läsarna själva få ta reda på. Jag hoppas att läsarna blir många, det är boken värd.