Inte bara för att denne genomsympatiske pianovirtuos sannerligen kan konsten att klia elfenben med lika delar vidunderlig teknik och fullödig känsla, utan också för hans repertoarmässigt fräscha förhållningssätt.
Trion Mozart, Schubert och Debussy kan på papperet tyckas en smula förutsägbar. Inget kunde vara mer felaktigt. Här finns inget publikknipande tragglande av sönderspelade ”klassiker”, ingen ”Ave Maria” eller ”Clair de lune” så långt ögat når. Istället lyfter Bojsten fram några av dessa alltför tidigt bortgångna mästares sena, nyskapande alster, verk som inte sällan känns hisnande moderna, som gläntar på framtidens dörrar och förebådar kommande epoker.
Som Mozarts överraskande personliga ”Rondo i a-moll” från 1787, präglat av sorg och bestörtning över en nära väns plötsliga död. I detta harmoniskt avancerade verk finns en känslomässig kraft som förebådar den romantik Mozart aldrig hann bli en del av, och i Bojstens passionerade tolkning blir det som att bestiga ett sorgens berg medan stenar och grus lossnar under fötterna och störtar ner. Det är onekligen en eggande tanke att försöka föreställa sig i vilken riktning Mozart hade utvecklats om han förunnats ett längre liv.
Liknande funderingar väcker Schuberts sena ”Drei Klavierstücke, ett dånande bevis på pianots potential att omfatta en hel orkesters kraft och dynamiska spann. Naiv enkelhet kontrasteras här mot djupaste sorg, likt en ensam dans genom tomma salar, där tillfälliga glädjeskutt bryts mot melankoliskt trippande.
Att Claude Debussy tillhör pianomusikens förnyare är allmänt känt, men vidden av hans nyskapande blir sällan så tydligt som när Bojsten efter pausen tar sig an hans andra och sista svit om 12 preludier, en samling poetiska fragment där Debussy likt en musikalisk forskningsresande rör sig från det drömska och österländskt färgade till franska lantidyller, smattrande klangfyrverkerier och komiskt struttiga grotesker. Tres magnifique.
Preludiesviten ackompanjeras av bilder och poetiska texter som hade gjort sig betydligt bättre i ett programblad; som det blir nu känns detta multimediala påfund mest beskäftigt och snarare distraherande än förstärkande. ”Riktigt bra konst brukar klara sig utan beskrivning”, står det paradoxalt nog i programbladet, och det gäller även Debussys toner.
Men bortsett från det, en enastående kväll. Att få beskåda de välkända klassikerbysterna i ny belysning av en så pass talangfull ljusmästare som Stefan Bojsten är inte annat än – lysande.