Obehagskänslorna stannar kvar en lång stund efter att Göteborgsbaserade Art of Spectras dansare lämnat Kulturens hus lilla sal.
Dansverket Fragment – det avslutande avsnittet av trilogin I remember – bygger på minnen som alla lånats ur ensemblens egna verkligheter, med undantag för en text av Robert Ashley ur operan That morning thing.
Dansarna turas om att svävande berätta brottstycken av berättelser i en mikrofon vid scenkanten medan de andra iscensätter fragmenten i solon eller duetter. Minnena kretsar kring uppväxt, uppror, makt och sexualitet – det är mycket att ta in under knappt 40 minuter.
Våldet ligger strax under ytan och hotar ständigt att bryta fram. En annalkande kyss kan i nästa stund vara ett slag, en knuff, ett strypgrepp; som åskådare är det omöjligt att slappna av helt när såväl scenspråk som ljudbild rätt vad det är kan ta en hotfull vändning. Trion Zacharias Blad, Ulriqa Fernqvist och Joakim Envik Karlsson turas om att ta kontrollen och förlora den i ett samspel som stundtals minner mer om kampsport än om dans.
Robert Jadenfelts ljussättning och Thomas Mirstams projektioner är snudd på lika mycket en del av berättandet som koreografin – en lampa svingas över scengolvet, ljusrör flimrar och strålkastare delar in scengolvet i rutmönster som stänger in eller stänger ute dansarna om vartannat. "Det är synd att du är så tjock", säger en röst på engelska medan Ulriqa Fernqvists kropp brottas med sig själv i en klaustrofobisk upplyst ruta. Det är i sina bästa stunder otroligt effektfullt.
Berättelsen rör sig flera gånger snubblande nära övergrepp – en tunga pressas in mellan hopknipna läppar, en befallande röst tvingar någon att trycka in hela sin hand i munnen – men går vidare innan åskådaren fått bilden klar för sig. Här finns kanske en av verkets svagheter: Föreställningens tvära kast mellan känslolägen är ibland så fragmentarisk att den inte riktigt når ända fram.
Kanske är det meningen, i och för sig. Att skildra minnen som de verkligen ser ut i våra huvuden är att skildra ett kaos, och ju äldre de blir desto mer får de en karaktär som minner om Fragments drömlika sekvenser. De framträder sällan lika tydligt för andra som för oss själva, och precis som kassettbanden i spelaren i ett hörn av dansgolvet spolas de fram och tillbaka tills de slutligen tystnat för gott.