Under [är jag] bar
Av och med: Charlotte Lindmark och Mia Westin
Modist: Mysan Adamec
Konstnärligt bollplank: Rasmus Lindberg
Piano: Maria Viklund
Produktion: Glugg Produktion och Smart framförande
Kulturens hus, urpremiär 16 september, Luleå
Det är inte ofta en modist är inskriven i föreställningsuppgifterna. Här har det dock sina uppenbara skäl. Skådespelarna i ”Under [är jag] bar” inträder alltsom oftast nämligen i de mest fantastiska huvudbonader. Allt för att kunna gestalta gäster hos forskarna Charlotte och Mia som slagit läger under sin exkursion för att söka mer kunskap om vaginan. Genom gästerna träffar vi helt enkelt den ena vaginan, eller är det kanske vulvan, efter den andra - med klitoris och huva och diverse kringväxt och allt. Och den ena är inte den andra lik. Precis som i verkligheten.
Enligt forskarna i pjäsen visar sig vaginan fortfarande vara rätt okänd. Ett skäl är förmodligen placeringen. Den sitter ”söderöver”, eller liksom rakt under och mellan. Spegel och kanske liggunderlag krävs för att den som har vagina ska kunna se sina genitalier ordentligt.
Så kliniskt blir nu inte föreställningen och någon under-bältet-humor erbjuder inte Charlotte Lindmark och Mia Westin heller. Snarare är föreställningen lite vemodig och sorglig. För plats tar vaginan, tro inte annat. Som skällsord, som själva sexualiteten där det bultar och sväller, som doft, som något som ska döljas eller skäras i. Som lägre lön för samma jobb.
Samtidigt bjuder ”Under [är jag] bar” också på skratt. Inte minst när det är Charlotte Lindmark själv som får stå modell eller berätta om sitt värsta. Lite skämmigt för henne men vi får tacka för informationen. Mia Westin som Månkan från någonstans i Västernorrland är också en kul bekantskap. I hennes monolog har orden kvinna och man har bytts ut till fitta och kuk för att beskriva patriarkala strukturer. Lite buskisvarning, men samtidigt är texten effektiv för att visa vad det betyder att födas ett visst könsorgan och där till tilldelade roller.
I inledningen varnar skådespelarna för att det kommer att bli ett grovt språk. Och – ja de använder ord som vi annars och fortfarande hukar inför. Det intressanta är dock att efter en sådär femton minuter så har de ”fula” orden på nåt sätt blivit vanliga, användbara. Något som säger mycket om hur viktigt det är att både vara varsam med språket, att ord är politik.
Så, enkel till formen och en anings otajt så här vid premiären, är ”Under [är jag] bar” underhållande, men också mycket allvarlig och djupt grundad i ett vemod över att en kroppsdel med plats för så mycket behagligheter är till besvär för dem som bär den. Och i ilska över att den fortfarande 2016 kan användas som tillhygge för dem som vill plåga och trycka ner.