På några minuter i larmet tar han sig den självklara rätten att betygssätta hela mitt yrkesliv.
Kanske borde jag bli glad, han är mycket positiv, men istället ilsknar jag till. Tanken på att jag själv skulle gå fram till honom och oombedd recensera stora delar av hans livsverk framstår som närmast absurd. Det skulle vara både oartigt och konstigt, men som kvinna ska jag tåla att bli bedömd. Vore det lite mer punk i mig skulle jag ha vänt på spegeln och returnerat en salva jag också. Säga något om att du har inte gjort det så illa du heller, och ge honom en vänskaplig och lite för hård klapp på axeln.
Tanken slår mig när jag bänkar mig framför Viv Albertine, brittisk punkikon som samtalar med Andres Lokko om sin bok Clothes, Music, Boys, som bör läsas. Som ung flicka i en av Londons många arbetarstadsdelar fick hon tidigt lära sig att det inte var någon idé att göra sig till. Livet var redan förutbestämt för såna som hon. Ingen brydde sig om henne och hennes medsystrar och när de pratade om att de ville bli musiker fick hon höra av sin egen pappa att hon inte var tillräckligt chic. Inte för att hon visste vad ordet betydde, men hon fattade förstås ändå. ”Ska du säga”, tänkte Vic, och noterade hans plastskärp kring de alldeles för högburna byxorna.
Sen satte hon igång sitt punkliv iförd de mest fantastiska kreationer med balettkjolar, herrskor, korsetter, skinnjackor och rufsiga frisyrer. Befann sig mitt i smeten, nära alla hjältar som skulle komma att bli odödliga. Tillsammans med några kompisar startade hon Slits, som brukar utpekas som den första punkgruppen med tjejer. Samtida med The Clash, ”fast bättre”, som Viv Albertine säger på scenen där Andres Lokko knappt får en syl i vädret.
Till skillnad från The Clash och de andra punkkillarna gjorde nämligen tjejerna i Slits hela tiden val av betydelse. Skulle de hålla gitarrerna nere vid höften eller längre upp? Vilket är lättast om man inte är så lång och var ska brösten bekvämt få plats? Målet med Slits var aldrig att de skulle bli åtrådda av killarna, utan att killarna skulle vilja bli som dem – tanken är nästan revolutionär i all sin självklarhet.
För att göra en lång historia kort hamnade Viv Albertine så småningom på landsbygden, gift och med en dotter som hon kämpat länge för (flera år av fertilitetsbehandlingar). En dag plockar hon fram gitarren igen, börjar spela, några ungdomar får upp ögonen för vem hon är och hennes status som legend sprids till nya generationer. Maken säger stopp, allt kan han stå ut med, men inte med gitarren. Viv Albertine bryter upp från sitt långa äktenskap.
När jag var ung och ville satsa på musiken sa de att jag var för gammal, när jag plockade upp gitarren igen vid femtioårsåldern sa de samma sak. Vi är alltid för gamla, eller för unga, inte tillräckligt snygga, smala, begåvade eller åtminstone fel på något sätt. Alltid ska vi bedömas, det spelar ingen roll vad vi gör. Så det är bara att strunta i vad folk säger och gå efter sin egen hjärna och hjärta, säger Viv Albertine från scenen. Och någon legend vill hon inte vara. Som punkare står man över sånt.
Har vi tur kommer boken på svenska. Nu kan vi läsa den på engelska.