Rasmus Lindberg har hittat formen

Det firas midsommar på häradshövdingen Sören Erlandssons stora gård någonstans i Norrland. Det sjungs, glammas och dricks. Alla är där - häradshövdingens syster, den firade skådespelerskan Irina, hennes älskare, författaren Trigorin, den gode vännen Tord, läkare till professionen, skolläraren Helmer och så gårdens folk - den olyckliga Marja och hennes föräldrar Elias och Paulina, alla med efternamnet Uusitalo. Framför allt finns där skådespelerskan Irinas unge son Konstantin, med egna författardrömmar och tankar om en ny form för både teater och litteratur. Nu har han skrivit en pjäs att uppföra i den ljusa sommarkvällen. Huvudrollen ska spelas av Nina Zackarius, dotter till en rik godsägare i grannskapet och Konstantins mest älskade. Spelet kan börja. Måsen av Anton Tjechov har levt ett regelbundet liv på världens teaterscener ända sedan premiären 1896, trots att det den gången blev fiasko. Först när Konstantin Stanislavskij, då en ung regissör med nya idéer om skådespeleri och teater, tog hand om pjäsen fick Måsen vingar som sedan burit den genom tiden och traditionerna och inte sällan ombearbetats och tolkats av nya generationers regissörer och skådespelare. Inte undra på det. Texten är musikalisk, nästintill sångbar, vacker, konkret, poetisk, humoristisk - en guldgruva för läsning och tolkning. De frågor som handlingen kretsar kring är aktuella för var och en av oss - kärlek, åldrande, ensamhet, skapande, livsglädje och uppgivenhet. Generationskonflikter, där en ny tid möter en etablerad och där konvention står mot utveckling och nya tankar - allt insvept i en stämning av vemod. I Sverige har Måsen två premiärer under hösten, på Norrbottensteatern och på Stockholms stadsteater. Dramaten spelade den förra året, intressant att notera att den först sattes upp på nationalscenens Elverket, en scen avsedd för nyskriven dramatik. I Göteborg tog den hyllade unga regissören Farnaz Arbabi sig an dramat på Backateatern 2007, kortade den för en ung publik och placerade dess människor i en villa på den svenska landsbygden. "Ska klassiker överleva måste deras rikedomar växlas in i samtida valuta", skrev teaterkritikern Tomas Forser den gången, ett påstående som också kan gälla för Rasmus Lindbergs uppsättning på Norrbottensteatern. Lindberg är visserligen trogen det Tjechovska vemodet och den tid dramat ursprungligen skrevs för - de vackra tidstypiska kläderna är signerade Ina Andersson. Men den form han väljer placerar Måsen rakt ner i samtidens knä. Tillsammans med scenografen Mona Blombäck har han skapat möjligheter för en föreställning där mycket sker samtidigt - ute på verandan och inomhus. Greppet skapar en känsla av rörelse och av ett mycket tydligt nu, det hela känns otroligt uppiggande, sinnet skärps, här finns massor av vilja och en otrolig energi. Formen hjälper också till att framhäva textens musikalitet genom det ibland nästan koreograferat precisa spelet och rörelserna, något som också förstärks av Pia-Karin Helsings musikval, spel och sång. Frej Lindqvist gör mycket av sin tacksamma roll som Sören, den ensamme och åldrige som ser tillbaka på sitt liv med viss sorg, men som ändå har förmågan att älska och glädjas med de unga. En hygglig karl, en krumelur man gärna tycker om. Krumelurer var han bra på Tjechov, i Måsen finns också en annan - gårdens förvaltare, spelad av Lars Schilken. Roger Storm gör sin doktor välgörande klarsynt och avslappnad, Margareta Gudmundson sin Irina till den supernarcissist hon är. Starkt blir det när författaren Trigorin i Mikael Odhags gestalt håller sin långa monolog och nämner sitt eget namn i stället för sin rollgestalts för att verkligen understryka skapandets och berömmelsens vånda. Svagt när Irinas sårbarhet för en stund förvandlas till komik. Den tråkige och konventionella Helmer är väl ingens favorit direkt, men Andreas Strindér försvarar honom med bravur. Maja Runebergs Marja är svart och olycklig som sig bör men också försedd med en ilsken energi och Therese Lindbergs Nina lyckas låta sin charm lysa ända ner till den sista bänkraden i den nyrenoverade teatersalongen. Och genom hela föreställningen vandrar Filip Tallhamns Konstantin kring som den unga mannen som ställt sig i opposition mot hela världen och som aldrig får den kärlek han så taffligt söker efter, varken av Nina eller av sin mor. Men invändningsfritt är det inte, trots den härliga inramningen. Ibland är det som om energin får ensemblen att bubbla över. Då försvinner nyanserna och det smärtsamma går oss förbi eller vänds till dess motsats och tvärtom. I Måsen finns gott om nyckelscener som måste vårdas varsamt, både i ord och tanke. Dit har ensemblen som helhet inte kommit ännu. Först när de gjort det kommer Måsen att flyga, för förutsättningarna finns.

Rasmus Lindberg har hittat formen

Rasmus Lindbergs är visserligen trogen det Tjechovska vemodet och den tid dramat ursprungligen skrevs för - de vackra tidstypiska kläderna är signerade Ina Andersson. Men den form han väljer placerar Måsen rakt ner i samtidens knä.