Och han fortsätter:
Jag ville ändå prova att låta en kriminalkommissarie betrakta livet i en medelstor stad, låta mordfallen vara underordnade annat som fanns att berätta.
Till exempel: varför det är svårt att förmå ungdomar att stanna på hemorten. Och varför ungdomar fått det allt svårare att få fäste på arbets- och bostadsmarknaden. Men väljer man att nyttja en kriminalkommissarie får man tydligen stå sitt kast och bli kallad deckarförfattare. Men jag är inte deckarförfattare. Möjligen driver jag lite med deckargenren, men det borde den tåla. Vad jag gjort är att skapa en kriminalkommissarie och genom dennes ögon satt fokus på det som pågår och kan pågå i en medelstor stad. Jag har tydligt hållit mig inom kortromanens stil och form, om än med vissa "deckarinslag". Ändå menar recensenten att jag har gjort debut som deckarförfattare. "Peo Rask gör deckardebut i kortformat med Brottsplats Luleå." (NK 27/10 -08) Man får tydligen tassa i gränstrakterna av de flesta genrer, bara inte i närheten av kriminalromanen - för då, vips, är man deckarförfattare och ska bedömas efter mallen. "I en deckare ska det helst accelerera sig fram till spänning och täthet." skriver recensenten. I deckare, ja. Men detta är mig veterligen inget krav på kortromanen. Kritik stör mig inte, om den baserar sig på respekt för författarens intentioner med sitt verk. Så om min kortroman ter sig mindre lyckad och får kritik därefter, är det inte mycket att invända. Den smällen får man ta som författare. Men att bli läst med fel glasögon och bedömd därefter är något helt annat. Inslag av mord betyder per automatik inte kriminalroman. Och min kriminalkommissarie avviker vänsentligt från gängse kollegor. Han kommer heller aldrig att lösa något mord, ty han är alltför upptagen med att betrakta sin stad. Av den anledningen står det just kortroman på min bok, för det är så jag skrivit den och det är så jag vill att den ska läsas. Jag har i mitt författarskap vandrat i och ur olika genrer, försökt att utveckla mitt skrivande. Och recensenternas omdömen har varierat. Ibland är man bättre. Ibland är man mindre bra. Så är det bara. Det är bara riktigt surt när recensenten inte ids byta fil och bedöma/kritisera där verket är. Om jag nu, som recensenten antyder, gjort det för många författare obiligatoriska deckarprovet, varför kallar jag inte då boken för kriminalroman? Skälet är enkelt: det är ingen kriminalroman. Därför har jag heller inte gjort deckardebut. Den kanske kommer.