Rasism och familjetragedi

Är det så här vardagsrasismen ser ut? Frågan kommer i efterskott när man läst Astrid Trotzigs ohyggliga och starka roman Patrioter. I den är det en fosterbror som uppfyller alla förväntningar på den onde rasisten eftersom han avskyr färgade med samma intensitet som han älskar älgjakt. Han heter Mats och fyller schablonen med råge, även privat är han grym, en våldtäktsman som älskar att härska över de svaga.
Det stämmer lite för bra och är alldeles säkrat, när människor är så där underklassigt fel är det ju ingen konst att känna igen dem. Då är faran inringad, ungefär som när en hund visar tänderna, klart att den är folkilsken då. Romanens Irma är mer sammansatt och trolig. Hon är ett krigsbarn som kommer från Finland för länge sedan. Hon slits mellan polerna och älskar det gamla fosterland hon aldrig kan minnas så starkt att hon inte orkar älska sina svenska fosterföräldrar.
Man kan också se det som att Patrioter handlar om bottenfrusna människor som för länge sedan blivit oåterkalleliga i sina fördömda roller. Mats är Irmas fosterbror och han rekryterar Erik, Irmas son till de nazistiska nätverket. Erik är en ännu värre schablonnazist, plågar smådjur, avskyr människor. Irma förblir finnungen, den som aldrig hämtades fastan kriget tog slut.
Trotzigs stil nitar fast de korta meningarna som bultar i läsaren. Det är pedagogiskt och scenografiskt glasklart. Ja, man börjar tänka på hårdkokt beredskapsroman. Alltså är syftet gott. Vem vill inte demaskera nazistiska våldsverkare? Själva ondskan, den som tänker mörda en lärarinna som arbetat med integrationsprojekt.
Men den rasism som nu tar säte i Sverige är inte maskeradgrym. Den formeras av Sverigedemokrater, utan närstrider och hemliga sällskap som planerar lönnmord. Ett långsamt verkande gift, blandat av vanligt missnöje, okunnighet, frätande fördomar om "de andra" och grundfäst populism. Målet: Svenskt Folkeparti. Stirrar vi på landsbygdens älgjägare och tror att vi finner faran bland arbetslösa schabloner ur filmen Jägarna då kommer vi inte att känna igen faran när den står där. Den bär inte bakvänd keps med snus. Den vädjar till våra fördomar och vår rädsla, inte till vår våldslängtan
Då, om jag tänker så politiskt, fungerar inte beredskapsromanen. Den alarmerar om ett slags absolut ondska, en ondska som faktiskt föder hat när den beskrivs. Hat och förakt är ungefär allt man kan känna för våldsverkaren i Patrioter.
Men det är effektivt berättat, grafiskt slår det hårt med korta stycken och luftiga sidor. Budskapet hamras in, spänningen vilar aldrig. Och väljer man en läsning om hur enkelt hat förstör liv och människor (på bägge sidor av gärningen) då är Patrioter en skicklig konstruktion. När pistolen tillsist avlossas låter Trotzig kulan få ett annat lopp än det planerade och lönnmordet en helt annan innebörd. Då är tragedin, i sin klassiska mening, fullbordad. Vardagsnazismen blir familjekatastrof.