”Folktyp och härstamning i det inre Hälsingland” hävdar bland annat: ”Trots allt som pratats om Hälsingetattarna, äro dylika här snarare sällsyntare än i många andra landskap. I Ljusdal har man som sagt nu kört dem ur flera byar, men i ett par andra finns de kvar, liksom på åtminstone ett ställe i Bollnäs och ett i Alfta”.
Docenten Bertil Lundman var anställd vid rasbiologiska institutet i Uppsala och man kan säga att Lundman var trogen sin läromästare Herman Lundborg, men kanske lite väl sent. Lundborgs omfattande skallmätningsexpeditioner i Lappland hade ju inletts redan innan 1920-talet. Och med Lundman mest tycks ha arbetat med sitt ögonmått och skjutit från höften hade ju Lundborg full uppsättning instrument och systematik med på resan.
I boken Käraste Herman berättar Maja Hagerman om denne rasbiologins utskämde nestor i Sverige, om hans höga vetenskapliga ambitioner, om hans förbindelse med en kvinna ur en av dessa låga raser som han fruktade mer än någonting annat och om hans fall från berömmelse och tveksam ära. Hon var ju av ”finsk-lapsk blandtyp”, det största hotet kom från ”rasblandningen”, den försvagade och förstörde, dränerade de överlägsna raserna. Vad tänkte han då om sonen som han fick med denna Maria som fick bo i en tjänstebostad intill institutet, och som efter att Lundborg blivit änkling till slut fick bli hans hustru. Så att både han, Maria och sonen nu vilar i samma grav.
Den ömklighet som vilar över detta gör rasbiologin transformerad till ett familjedrama, men utan utlösning, han gifte sig trots allt, rasismen kunde göra någon slags halt, vilket allt är mycket märkligt. Men den nya hustrun steriliserades också, en förebud om vad som komma skulle?
Jag har själv bläddrat i en del av det fotografierna från Institutet. En märklig känsla, mestadels oskuldsfulla fotografier, flickor och pojkar, familjer och syskon från Hälsinglands inland. Såg ut som människor brukar, uppklädda, lite uppsträckta. Men fotograferade som brottslingar, framifrån, från sidan. Först småningom förstod jag att meningen var att man skulle se finska rastyper. Inte vanliga grannar, utan rasmässigt underlägsna människor.
Värre ändå var det oerhörda utpekandet av samerna, grunden för diskriminering och särbehandling. Vad hade nästa steg blivit? Samerna skulle bevisa den mörkaste politik, rasismens.
Allt detta passerar revy under läsningen av Maja Hagermans tungt vägande dokumentation över ett liv, en tid och en vetenskapen som rasism. Rasbiologens Herman Lundborgs gåta.