Som betecknas med det nya och inte helt avgränsade adjektivet ”kriminalistisk”. Först och främst är den nog historieroman, men komponerad som en lite äldre kriminalberättelse, mycket inre dialog och vackra utvikningar i allehanda ämnen, musik inte minst.
Tiden är andra världskrigets avslut, Norge förbereds för sin frihet med svenska nätverk och hemliga övningar i de värmländska gränsskogarna. En ung kvinna hittas mördad helt nära gränsen och den välutbildade kriminologen Leonard Ringer skickas från Stockholm för att lösa gåtan. Eftersom han också är värmlänning och väl förankrad i Östmark anses han dubbelt kompentent.
Ringer är ingen kriminalhjälte, han avskyr våld, hans mod är det borrande intellektet, inte den kroppsliga djärvheten. Offret är så sammantråcklat med samtidens förvecklingar mellan stater, politiska lojaliteter, motståndskamper, underrättelsehemligheter och personer från den pendlande frontlinjen i öster att tråden ibland trasslar, vilket den som bekant gjorde även i verkligheten. Mordet är alltså politiskt och Andersson lyckas verkligen återskapa stämning och tid, de ohyggligt starka känslorna, flyktingtrafiken över gränsen (och över Östersjön), de ständiga människooffren, söndermalandet. Och varsamt fogar han samman storvärlden med biorepertoar, cigarillmärken och småstadsliv i Karlstad med Bachkonserter, en lejonlik överstinna och sådant som den lokale släggkastarhjälten. Vackert och troligt och har man dessutom språket som Lars Andersson har blir det alltid bra, i en mästarklass långt framför även de bästa ur svenska deckarundret.
Det är dessutom spännande, men på det trovärdiga sättet eftersom tiden är våldsam och fylld av en annan slags spänning. Alltså räcker det med två mord men oändligt många tankar från tiden, värmländska uppslag och vardagsbilder istället. Anderssons research täcker allt från den pågående tattarinventeringen till detaljerna i den lettiska motståndskampen och den dåtida, psykiatriska tvångsvården. Hjältarna är knappast rena, de onda är knappast helsvarta, men chanslösa mot maktvågorna som sköljer upp dem på tankarnas vrakstränder. Leonard Ringer är genomsympatisk och briljant, inte helt konturskarp, men därför möjlig att passa in lite överallt.
En stor musikalitet drar genom romanen, inte bara i de lustfyllda konsertbeskrivningarna, utan i själva textflödet. Där blir också dramats lösning inlagd som några crescendin i symfonins final, en ökning av tempot, inga tunga fortepassager men några exakt inlagd pukslag. Fenomenalt väl utfört, inga massakrer för effektens skull, inget effektsökeri alls, men rasande skicklig romankonst.