Rasande roligt och outsägligt sorgligt

Kalle Westerdahl ikläder sig själv rollen som Allen - bland mycket annat var hans pappa chefsförhandlaren nämligen en stor Dave Allen-fan. Så där brukade han sitta, en liten son bredvid en stor pappa i en soffa i ett radhus i Täby och njuta av pappans glädje framför TV:n. Det är också om pappan det ska handla, eller kanske om mångas pappor, bröder eller om en manlighet vi tycker oss känna igen. Män i djungeln, de bepansrade, avvaktande, självsäkra. Ganska skrämmande figurer som sedda på tidens avstånd framstår som väldigt komiska. Kalle Westerdahls monolog är en självbiografisk resa genom en uppväxt. Formen lånar han från tecknad film och seriestripar, karikerar, gör långa historier korta med enkla kroppsrörelser, komiskt och med skicklig elegans. Titeln har han lånat från faderns favoritlektyr - Archie Carrs Man i djungeln som handlar om mannen som vandrar i djungeln, skjuter några elefanter, kommer fram till en by där han lägrar en ung skönhet, skjuter några elefanter, och så vidare, om och om igen. Härlig underhållning, underbart roligt, inbjudande, glatt. En föreställning fylld av anekdoter om vilda föräldrafria fester hemma i radhuset, om olovlig bilkörning i villakvarteren och om en inkonsekvent och smått kolerisk pappa med självsäkra åsikter om det mesta. På ytan. Därunder en stor saknad efter verkliga möten som aldrig inträffar, en längtan efter att bli sedd och älskad och en oro för en alkoholiserad far som inte har för vana att erkänna svagheter. En sorg över en aldrig svalnande kärlek från son till far som mycket sällan blir bekräftad och besvarad, annat än i mycket svårtydda tecken. Så skapar denne fadersgestalt en son som i mycket blir hans motsats - en son med ett hisnande mod som vågar bryta med föreställningen om vad manlighet är och gå sin egen väg. En mycket ömsint föreställning som i ett och samma andetag är både rasande rolig och outsägligt sorglig. Kalle Westerdahl, som bland annat spelade Klas As i förra årets julkalender på TV, satte upp pjäsen i Stockholm förra året på den fria scenen Limbo, intill Sergels torg. Nu har Riksteatern tagit föreställningen till sig och skickar ut den på turné i Sverige, i kväll onsdag spelas den i Älvsbyn. Det är bara att beklaga dem som missade detta gästspel - det här är en riktigt glimrande pärla scenkonst. Det är inte utan att man skänker en tacksamhetens tanke till denne fadersfigur som fostrat en sådan begåvad son. Kanske kan sonen säga som salig Anderz Harning: "Ur författarsynpunkt hade jag en fantastisk barndom".

Rasande roligt och outsägligt sorgligt

Det börjar med musik som genast väcker ett sömnigt minne. Signaturen till komikern Dave Allens show, sänd på TV för en halv evighet sedan. Dave Allen, ståupp-komikern som satt ner och läppjade på en whisky.