Att samarbetet med Norrbotten Big Band ska resultera i stilfull men konventionell retrojazz i smäckra storbandsarrangemang. Inget kunde vara mer felaktigt.
Vad vi istället får oss till livs är rasande orädd, skruvad artpop, varsamt omskrudad till storbandsutstyrsel. Jazz som skiter högaktningsfullt i om den ska tituleras jazz, skapad av en skamlöst begåvad kompositör och sångerska som vokalt har betydligt mer gemensamt med Kate Bush och Björk än med den Monica Z som hon med sin pixiefrisyr, sina tonade glasögon och sin svarta t-shirt här inte alls liknar till det yttre.
Förutom att flexa röstmusklerna i hisnande graciösa skutt växlar Edda Magnason mellan piano och synth i ett pärlband uppfriskande originella låtar, lekfullt tricksiga utan att känslan någonsin offras på tricksighetens altare.
Hon trollbinder i ”Polar bear”, med storbandsblåset som isande polarvindar, får publiken att sjunga med i smärtsamt vackra vågskvalpande ”Boats”, och under kvällen öppnas även dörrar mot fransk chanson, stilfull cocktailjazz och vildsinta fusionexperiment som för tankarna till Frank Zappas ”Big swifty” från tidigt 70-tal.
Den sanslöst medryckande ”Handsome”, som i original har en närmast discoartad prägel, transformeras här till en skojig soulpastisch, och Eddas muntra kärleksförklaring till sitt gamla piano utmynnar i en fascinerande spöktågsfärd genom musikhistorien, där musiken ibland förrädiskt närmar sig ”vanlig storbandsjazz” för att i nästa stund övergå i något helt annat.
För storbandsarren svarar Håkan Broström och Magnasons musikaliska parhäst, gitarristen Johan Lindström (känd från bland annat Tonbruket), som även bjuder på mångfacetterat tonplockeri på såväl vanlig elgitarr som den mest avantgardistiska steel guitar jag hört, ett sjövilt strängfipplande fjärran från de lojt jamande countrytongångar instrumentet vanligtvis förknippas med.
Allra hårdast spänns experimentbågen i fantastiska ”Noises” där noisemusikens och den fria improvisationens ljudvärld till synes helt otvunget korsas med smått sakral, melodisk jazz på ett sätt jag ej kan erinra mig ha upplevt tidigare. En glimt av jazzens framtid, måhända.
En framtid som definitivt tillhör Edda Magnason, som med suverän integritet och okuvlig nyfikenhet banar väg framåt istället för att gå i gamla stjärnors spår. En väg jag gladeligt följer henne på.