Rara syskon i bilderbok

Översättning: Min lösa tand ska alltid ALLTID vara lös
Oj då! Men det var inte jag
?
Det finns två saker som jag gillar jag lika mycket med Lauren Childs bilderböcker om Charlie och Lola. Ett - att barnen är syskon. Två - det flödande rörliga infallsrika bildarbetet. Den allra första berättelsen om syskonparet kom ut på svenska 2001 och handlade om Lola som inte ville gå och lägga sig.
Likt storebror i Ulf Nilsson och Eva Erikssons berättelser om Lillasyster Kanin är det storebror Charlie som får lirka och fantisera i Jag är inte sömnig och det är inte läggdags. Och i boken om Lola som börjar skolan från 2004 lyckas Charlie betydligt bättre än Fru Pruselius. Hon klarar inte med att motivera ett självsäkert barn att börja skolan. Men det gör han och till sin hjälp tar Charlie Lolas låtsaskompis som har det nordiskt klingande namnet Sören Lorensen. Charlie är för övrigt alltid bokens jag och berättare.
Nu är Lauren Child aktuell igen på svenska med två titlar: Min tand ska alltid ALLTID vara lös och Oj då! Men det var inte jag. Båda har också blivit TV-serier som vi just nu kan se i Bolibompa, och enligt det kommersiellas logik finns det förstås en egen, men inte särskilt imponerande webbplats där man kan rita lite, se korta demos, eller kolla vilka böcker som finns på det egna språket och köpa dem direkt från nätet.
Däremot är de nya böckerna lika bra. Grafiskt är de frestande, även om de var ännu läckrare i sitt tidigare riktigt stora format. Numera är de normalstora, läs ganska små, enligt något som verkar vara svensk standard. Child jobbar omväxlande med handen/pennan och med datorn i en collageteknik där egna teckningar blandas med urklipp av fotografiska bilder, ofta textilier som ser ut att vara prover ur kataloger. Rent berättartekniskt finns det ingen synlig ordning för hur hon använder färger eller perspektiv. Möjligen kan grönt stå för lugn.Texten i sin tur är lika mycket bild som berättelse. Den är ett element bland andra och ligger ibland ordentligt stilla i block längst ner på sidorna, men lika gärna hittar man den snirklande eller inlagd i en bilddel.
I övrigt tumlar läsaren runt i ett nu fullt av fantasi och energi. Lola är en unge som aldrig sitter stilla, som alltid har något på gång och som alltid vill klara sig ur situationer; de där vanliga som att gå i skolan, tappa tänder eller när man har klantat till det. I Oj då! Men det var inte jag är det riktigt illa när hon rivit sönder storebrors raket. Den som han lagt ner så mycket tid och konstnärlig möda på att göra, och som hon lovat att absolut inte röra. Redan i bokens inledning börjar det krypa i kroppen, man vet att något kommer att gå helt åt fanders. Det står så tydligt att Lauren Child vet mycket om att ha syskon, om att vara barn och vad som då är viktiga händelser. Själv är hon en mittensyrra av tre.
Syskonskapet är annars ett förtvinande tillstånd i barn- och bilderböcker. Oftare träffar man på ett barn som tycks leva ensam med en eller två föräldrar. Varför vet jag inte. Kanske för att författarnas familjer ser ut så, kanske för att det är en till synes enklare komposition att slippa de viktiga syskonens del i en människas liv och att med en enda huvudperson på något vis göra det lätt för läsaren. Liksom säga att här är den du ska identifiera dig med.
Child öppnar i stället för flera läsvägar; själv väljer jag att känna igen mig i Charlie och hoppas att jag i mina bästa storasysterstunder har varit som han.