Raphael får hela publiken på sin sida
Tre artister (Melo, Raphael Saadiq och Little Brother) på Berns Raw Fusion Festival i Sockholm får skiftande betyg av Kurirens Klas Granström.
<P>Jag såg Melo redan för ett och ett halvt år sedan när han körade bakom Pauline (hon med Running out of Gas ni vet) och stod en hel konsert och skämdes med händerna i byxfickan när Melo (som jag då inte visste hette Melo) åmade loss i ett otroligt pinsamt Justin Timberlake-medley, under en klädbytespaus för Pauline. <BR>Den riktige Melo som vi får en glimt av på Berns utescen är dock rymdmil ifrån strömlinjeformad fjortisunderhållning. Det är i stället något så unikt som soul (vissa kallar det neosoul) av högsta klass, från Sverige. Melos demo har redan rivit upp stormar bland landets soulfans, och efter i onsdags förstår jag varför. Melo och hans band gör det inte lätt för sig, det finns inte någon annan i Sverige (undantaget Umeås Samuel Ljungblad) som någonsin behärskat att göra (neo)soul med personlig stämpel i Sverige. Det har alltför ofta blivit mer Eric Gadd än D?angelo av det hela, om ni förstår vad jag menar. <BR>Melo behärskar dock redan att både skriva fantastiska grooves och att förtrolla ett gäng tjejer på första raden. Med lite mer erfarenhet i bagaget kan Melo snart utvecklas till något riktigt, riktigt vackert. <BR>Raphael Saadiq ser mer ut som en gympumpad Pharell än en snart 40-årig veteran med fler år i musikgamet än Stevie Wonder har albumsläpp, när han äntrar stora scenen på Berns. Det är inte mer än cirka 300 personer i lokalen, men redan efter Lucy Pearl-vältaren Don?t Mess With My Man har han varenda av dessa 300 på sin sida. Det som händer sedan är fantastiskt. Raphael skriker, hojtar, spelar bas som en gud och sjunger som hans lärjunge. Jag visste sedan tidigare att han har ett stort stycke soulhistoria på sina axlar genom två soloplattor, sidoprojekt som Lucy Pearl och Tony! Toni! Tone!, låtskrivare åt D?angelo fan och hans moster och resten av neoeliten. Men jag visste inte att tåget skulle köra över mig när jag fick se hans magi live. Raphael och hans band är allt du vill att funk, soul, sex och kön ska vara på scenen. Det ser inte heller ut som att han vill lämna densamma och vid tredje extranumret Get Involved har det nästan bildats en moshpit av soulflickor och pojkar längst framme vid scenkanten. Sug på den, James Hetfield. <BR>Little Brother är faktiskt inte så stora publikmagneter som jag hade trott de skulle vara. Hälften av festivalbesökarna har redan dragit vidare efter Raphael-konserten. Många av oss som letat sig dit är också rejält besvikna på att inte 9th Wonder himself finns bakom skivtallrikarna. Vi får i stället nöja oss med Slum Villages dj och ingen 9th. <BR>Ljudet på festivalens lilla scen är också helt under isen. Little Brothers storhet ligger i 9th:s beats, det vet alla. Samma beats som ingen med normal hörselkapacitet och bullertålighet kan urskilja på den fantastiskt dåliga ljudanläggningen. Jag är säker på att Phonte och Big Pooh gjorde vad de kunde för att hypa, vifta, skrika och sprida kärlek åt hiphop-fansen på plats, men jag är inte riktigt säker för jag hör inte vad de säger. Tragiskt att behöva ge ett bottenbetyg till North Carolinas utvecklingsbyrå för världshiphop. Men den här kvällen var det inte deras eget fel. <BR></P>
Så jobbar vi med nyheter