Förbjuden frukt från ett fruset träd tycks redan med titeln vara en typiskt ranelidsk produkt. En övermogen liknelse, redan på gränsen till att spricka sönder.
Handlingen börjar ovanligt spekulativt, med ett incestuöst förhållande mellan en mor och hennes tonårspojke. Jag övertygas inte, varken av psykologin hos de inblandade, eller av själva ingången. Det förblir en obegriplighet som visserligen får sina hänvisningar genom bokens fortsättning, men ändå saknar den ohyggliga laddning man kunde förvänta sig.
Boken innehåller en dubbelintrig, från ena sidan berättelsen om gossen Viktor som kommer loss ur moderns famn och skapar ett hyggligt och arbestfyllt liv med sina rosor och sin bondgård. Å andra sidan gossen Fredrik, som med sitt matematiska snille överlever de traumatiska minnena från Andra världskrigets Danmark och skapar sig ett nästan förväntat professorsliv i Sverige.
Skåne är landskapet, insiktsfullt skildrat i natursköna detaljer och tidsmarkörer, så småningom vävs de två livsödena samman med vänskapen och kärleken som frälsande inslag och omfamnade av den ranelidska humanitetens allsmäktighet. Det är ganska beräknande, författaren drar i sina trådar och romanpersonerna lyder, fogar sig i kärlekens bud och försoningens bud. Det liknar en predikan, eller en uppbyggelseroman av det slag som väckelserörelserna producerade i mängd. Här verkar kärlekens Gud, en hand som styr och ställer.
Den som förväntar sig en blomstrig färd genom Ranelids metaforiska landskap blir besviken, får nöja sig med Österlen, vackert nog. Det har hänt någonting med den berömda stilen, med förmågan att framställa extatiskt spända liknelser. De lyser nämligen med sin frånvaro, prosan är lugnt, ibland aningen torrt berättande. Ibland fungerar det ändå, Ranelid har en musikalitet i sitt berättande som är stor. Men andra gånger syns frånvaron som stora ärr, märken av det bortopererade blomsterspråket. Det är då också oskönt.
Förbjuden frukt från ett fruset träd är klassiskt komponerad med tunga ingredienser av liv, död och kärlek. Men framför allt är den ett vittnesmål om ett stort författarskap som tycks normera sig efter både kritik och publik, med det förväntade resultatet att den egna särprägeln skrivits bort.