På podiet i Luleå konsthall ligger en liten filur med armen om en ännu mindre filur. En annan sitter framåtlutad med slokande nos och händerna kupade om huvudet. En tredje sitter med pyttiga resväskan packad på väg mot en oviss framtid.
Utställningen som öppnar i dag bär titeln Liten på jorden och består av blyertsteckningar och skulpturer på temat mänsklig utsatthet. Den första skulpturen gjorde konstnären Ralf Borselius, med hemvist på Österlen i Skåne, för rätt länge sedan.
- Idén är att de nästan ska få plats i en hand. Jag har hållit på med dem i åtta år eller så, parallellt med andra uppdrag. När jag gjort annat och kommer tillbaka till dem känns det roligt igen, säger han.
Mänskliga beteenden
Ralf Borselius arbetar gärna med projekt i längre intervaller. Han fattar tycke för ett tema eller en teknik och fortsätter på inslagen bana tills det mesta känns uttömt. Liten på jorden handlar i mångt och mycket om att skildra mänskliga beteenden.
- Det har utvecklats mycket under resans gång. Från början låg alla ner. Så småningom satt de upp, en och en. Nästa steg var att några fick små ungar. Sedan dök resväskan, som en del av dem har, upp. Väskan står både för att resa iväg och komma hem. Den kan också stå för att man påbörjar något helt nytt - eller för frihet. Jag är intresserad av att göra saker mångtydiga.
- Många av skulpturerna bottnar i en speciell situation eller något som jag själv eller någon i min familj har varit med om. Det kan också vara något jag läst i en bok eller sett på tv, säger han.
Söker kontraster
Det är ingen vits att försöka artbestämma Ralf Borselius skulpturer. Men helt klart kommer inspirationen från djurriket. När han gav sig i kast med den första - ett försök att skapa något mycket värnlöst - associerade han till hundvalpar, måsungar men också barn. Han ville åstadkomma något som skulle vrida upp betraktarens känsloreglage på max. Helst utan allt för mycket socker i anrättningen. Det gulliga kräver kontraster för att träffa rätt.
- För mig finns hela skalan och det gör att jag fortfarande tycker att det är intressant. Skulpturerna är både tilltalande och frånstötande. Obehaget gör att det blir bett i dem, och inte för sött. Vissa reagerar på att de inte har några ansiktsuttryck. Att de saknar ansikten tvingar mig att berätta allt med kroppsställningarna. Det är också ett sätt att inte skriva folk på näsan, säger han.
I det här projektet arbetar Ralf Borselius med känslor på ett medvetnare plan än han har gjort tidigare.
- Min fru som följer vad jag gör tycker att det här är, jag vet inte hur jag ska uttrycka det ... ja, kanske personligare än saker jag gjort förut.
Ralf Borselius har ofta tre-fyra skulpturer på gång samtidigt. Som i många skapandeprocesser går det emellanåt som tåget, andra gånger stöter konstnären på patrull.
Eftersom skulpturerna är så säregna får Ralf Borselius ofta svara på frågor om tillvägagångssätt. Han skulpterar i lind och al som han beställer från en snickare i grannbyn. Han jobbar med små bitar och fibrernas riktning är avgörande för hur bitarna sammanfogas.
- Jag är ingen träsnidare med stort T. Då jobbar man med en bit som man kastar om det inte blir bra, säger han.
Överkucku
Som motpol till de små skulpturerna innefattar utställningen även en högrest figur med en stint pekande nos. I relation till de andra objekten framstår den som en slags överkucku. Bryter av gör också de stora teckningarna som visserligen bygger på samma figurer.
- Jag skulle ställa ut i en större konsthall för rätt länge sedan. Tecknandet kom till av utställningstekniska skäl, för att fylla salen. Sedan fick de sin egen värld. En del saker händer i teckningarna först och sedan i skulpturerna.
Hur många fler bräckliga små filurer som kommer att ta form under Ralf Borselius händer låter han vara osagt. Men ännu är han inte redo att ge sig i kast med ett nytt tioårstema.
- Jag är inte där än, men kanske snart. Man vet inte när det händer, säger han.