Många debutanter hade efter en dundersuccé som Snabba Cash rullat betydligt längre i samma spår än han, som provat både den tecknade serieromanen och novellformen. Nu handlar det om starten för en ny serie romaner.
Här jobbar den ambitiöse juristen Emelie ögonen blodsprängda på den creddiga advokatbyrån Leijon. En dag får hon ett udda uppdrag och ställs öga mot öga med något helt annat än den penningstinna affärsjuridiken. Byråns ägare tvingar henne att samarbeta med den kriminellt belastade Teddy. Tillsammans ska de två ta reda på vad som hänt den nyligen försvunne, stenrike, kolasniffande Philip Schale, vars världsbild inte tycks sträcka sig längre än från Strandvägens Hotell Diplomat till O-baren på Sturehof.
Kombon Emelie-Teddy är en variant på den vanliga deckarklichén två utredare med samarbetsproblem. Men Lapidus har twistat och laddat den. Det som står mot varann är två skilda världar. Hennes hungrigt karriärinriktad, hans revanschlystnadens och underdogens med munnen full av syrliga besvikelser.
Lapidus skriver filmiskt och på ett enklare och rakare språk än tidigare. Här finns inte mycket krusiduller och även om jag studsar på en och annan stilgroda ramlar jag snabbt framåt genom boken. VIP-rummet blir en anspelning inte bara på en avdelning på nattklubben Claras, utan också på en värld där vissa glider in i vilka rum som helst bara genom sitt leg och ett tandblekt leende.
Lapidus har gjort sig känd genom ett (i alla fall i deckarvärlden) revolutionerande perspektivbyte: från brottsoffrens och utredarnas till de kriminellas. VIP-rummet är inget undantag men greppet är här inte lika tydligt.
Egentligen är Lapidus en politisk författare. Det Stockholm han skildrar är ett hårt segregerat och ekonomiskt skiktat landskap. Skillnaden mellan den som föds till framgång eller undergång kan ofta utläsas redan av postnumret. Men, och det är ett viktigt men, Lapidus tar sällan ställning. Sannolikt handlar det om rädsla för att sorteras in i ett fack eller för att bli övertydlig. Ändå kan jag inte låta bli att slås av att något förändrats i vår tids deckarskildringar. På 1970- och 1980-talet pekade berättelserna uppåt, den verklige brottslingen satt i samhällstoppen och ofta inom den politiska världen. På 2000-talet leder berättelserna oss istället närmare och närmare dem vi har omkring oss, in i familjen, in det egna sovrummet. Den enda du möjligen kan lita på är du själv.