Grunden för hela showen är att Kyle delar med sig av sina upplevelser inom det som hon ägnat stora delar av sitt liv åt, nämligen teatern.
Hon står helt ensam på scen, men hon är fantastisk på att fylla ut den med olika figurer. Hon får mig att skratta högst när hon gör en återkommande parodi på Dagmar Ebbesen och Sickan Carlsson.
Med dessa figurer ur det förflutna visar hon på några effektiva krockar mellan det gamla och det nya – mellan dagens frigjordhet och gammaldags värderingar.
Poäng till Sissela Kyle – träffsäker humor uppstår – alla i salen skrattar gott. Man blir nästan sugen på att se pilsnerfilm för skrattens skull.
Det är också starkt att anpassa föreställningen efter orten där hon uppträder. Hon berättar att Länsteatern i Luleå var den stora drömmen för henne när hon var färdigutbildad teaterskådis. Det var den revolutionära fackföreningsteatern som lockade Sissela Kyle. Men livets gång har gjort att hon blivit en underhållare, en framstående sådan. Från och med nu verkar hon ha avsikten att krydda underhållningen och humorn med en gnutta allvar. Faktum är att jag ville ha ännu mer allvar och tyngd och jag hoppas det är ditåt hon är på väg.
Det är inte alls svårt att tycka om Sissela Kyle. Hon är en oerhört sympatisk person med en humanistisk framtoning. När hon strävar efter publikkontakt så förstår man att hon inte är ute efter att göra det jobbigt för oss. Det hon gör är en parodi på publikkontakt där hon utforskar mekanismerna.
Eftersom jag bara upplevt två månader av 1970-talet kunde jag känna att jag inte hängde med i alla svenska sjuttiotalsreferenser. Så det finns faktiskt risk för att Kyle, Alfredson och Norlén exkluderar den yngre publiken. Men det kanske inte gör så mycket eftersom den yngre ålderskategorin ändå inte hittar dit.
Men referensen till YouTube – den hade jag faktiskt koll på. Rätt kul webbsida.
En trevlig, rolig och underhållande helafton med Sissela Kyle, varken mer eller mindre.