Raised Fist - inte bara arga

Det är känslan av maktlöshet som kan göra Alexander Hagman, sångare i Luleåbandet Raised Fist, riktigt förbannad. Men det som skiljer honom åt från de flesta av oss andra - han har ett forum där han kan ventilera känslorna. När desperationen växer sig stark får han utlopp. Det kanske är just då musiken föds inom bandet. - Men vi är inte alltid arga i våra låtar. Ibland är vi ledsna också, säger han. Sångare och entreprenör
Kuriren träffade Hagman vid kafeterian på Kulturens hus i torsdags. 34-åringen framstår som en välartikulerad och stillsam entreprenör som hamnar långt utanför ramarna av bilden av en kämpande musiker som lever knapert. Hagman driver ett systemutvecklarföretag med några anställda samtidigt som han är med i ett framgångsrikt band. Utöver det studerar han juridik. Nu har bandet existerat i 16 år. Men det var inte förrän med den förra skivan Sound of the Republic, 2006, som bandet började turnera på allvar. Uthålligheten är en framgång i sig, och man kan fråga sig vilket receptet är. - Det finns ingen girighet. Vi har försökt hålla vänskapen på en sådan nivå att vi ska kunna fortsätta, säger han. Enkelt va? Det är i alla fall därför som Raised Fist, 16 år senare, fortfarande är ett band. Nu för tiden är de också ett framgångsrikt sådant. Vad är det för skillnad på den nya skivan och era gamla? - Det beror på vad man jämför med. Allt var brutalare och mörkare för fem till tio år sedan. Nu kommer det fram lite mer nyanser i musiken. Det är mindre spex, mer rock och punk, säger Hagman vars band ofta beskrivs som hardcore slash metal. Den nya singeln Friends & Traitors från det nya albumet Veil of Ignorance beskriver Hagman som ett gott exempel på den naturliga utveckling av bandets sound som ägt rum. Har ni blivit mindre arga med åren? - Jag tror inte att vi är mindre arga. Däremot får man en ökad tolerans med åldern eftersom man förstår allt mycket bättre. Hagman förklarar att han är mycket försiktigare i dag jämfört med förr när han uttrycker sina åsikter. Han inser att ett band på sätt och vis är ett språkrör. Då gäller det att passar sig för vad man säger. En fara med att uttrycka sina åsikter för ofta är att vissa av dem kan förminskas till klyschor. Exempelvis undviker Hagman att prata för mycket om amerikansk utrikespolitik, trots att han brinner för ämnet. - Både det man säger och låttexterna riskerar att bli klichéaktiga, säger han. När bandet var ungt hade medlemmarna ganska dålig koll på hur saker och ting hängde ihop i samhället. - Man kunde bli osams med sina kompisar för skitsaker. När toleransnivån senare ökade blev man inte arg på samma sätt. Men när en vuxen människa blir riktigt förbannad kan det bli obehagligt. Så det gäller att välja med omsorg vad man ska reagera på.