Rädslan hindrar inte konsten

Idén fick han i somras. Bengt Frank var inbokad som utställare på Konstgillet. -Men det var något med det där med separatutställning. Jag kände inte för det. Så vaknade jag en tidig morgon i augusti med tanken "bjud in dina vänner!". Då kom lusten direkt. Sagt och gjort. Redan andra dagen kom ämnet till honom: Det skulle handla om rädsla. Senare fick han klart för sig att det spanska ordet "diablo" - djävul - betyder just att åtskilja, separera. -Det är något med rädslan som intresserar mig mycket. Jag tror till exempel att vårt förhållande till vår egen rädsla är avgörande för vilka val vi gör här i livet, säger Bengt Frank, som sedan hustrun och livskamraten Marianne Öqvist gick bort ofta tvingats konfronteras med sin egen rädsla. -Rädsla och kärlek hör inte ihop, jag tror det står i en Psaltarpsalm till och med. Det är som eld och vatten. Samtidigt är det mer komplicerat än så - utan att våga känna sin egen rädsla, sin sårbarhet, kan man inte heller känna kärlek. Kanske är kärlek och rädsla besläktat, som gråt och skratt. Och ändå oförenligt. Kan alltså inte existera samtidigt, ungefär som ljus och mörker inte kan det. Alla är vänner
De konstnärer Bengt Frank bjudit in är Anja Persson, Maria Alm, Jan-Anders Eriksson, Lena Lahti, Elisabeth Englund och Ola Freijd. Dessutom bonusbarnet Fanny Öqvist Westerberg, prästen Anna-Stina Svedberg, neuropsykologen Katarina Frank och Mariann Garanje från Hela-Dej Center. Alla är de hans vänner. En och annan joker utlovar han också, som till exempel Marianne Öqvists målning Simkunnig - "hon måste vara med". På Konstgillets affisch står ordet Rädd underskrivet av "Frank und Freunde". -Det var Elisabeth Englund som tyckte att det skulle stå på tyska istället för på engelska. "Freunde" låter bättre än "friends". En hemsida har han också skapat för vidare diskussioner kring ämnet rädsla. På fear.barr.nu finns redan några inlägg publicerade. Hemsidor är han bra på, Bengt Frank. För det var i datorernas värld han en gång började sin yrkesbana. Gick en av de allra första dataprogrammerarutbildningarna i landet i början av 1970-talet, men läste också matematik och numerisk analys på universitetet för att senare ta anställning inom en lukrativ databransch under uppbyggnad. En sommardag fick han nog, reste till landet och insåg att han borde göra något annat av sitt liv. Han slog in på konstnärsbanan, gick Grundis i Stockholm. Men i stort sett har livet efter det bestått av både ock - både datorer och fritt bildskapande. Den stora vändpunkten för datakonsulten blev webbsidorna - där fick han utrymme för både sitt bildkunnande och sitt datakunnande. Sedan många år tillbaka formger han bland annat Barnens polarbibliotek på webben. Naivt och oskuldsfullt
-Jag tänker om mig själv som konstnär att jag måste vara barnslig för att hålla fascisten inom mig i schack, säger Bengt Frank med ett skratt. -Min konst kan kanske beskrivas som något som springer ur hjärtat, som något naivt, oskuldsfullt. Det är det jag tror på. Själv bidrar han bland annat med en målning och några skulpturer, Anja Persson med en bronsskulptur, andra med målningar, foton och några med texter som fått olika form. Allt med någon anknytning till ämnet. -Alla har ju inte själva något direkt förhållande till sin egen rädsla. Men de kanske har det till andras rädsla. Det står var och en fritt att tolka ämnet, jag har inte styrt, bara bjudit in, släppt ämnet fritt. Allt kan alltså hända och jag gillar det öppna, att man vågar dra ner byxorna, att man inte alltid har kontroll och vet allt. Tänker ofta på Nelson Mandelas slutsats efter 30 år i fängelse - att det människan fruktar mest är ljuset. Det ligger mycket i det.