Rädslan för politisk estetik
Den står där än i dag, omöjlig att missa. Vi vet fortfarande inte vad Ales stenar hade för funktion. Men vi vet en sak: det var ett monument som var tänkt att synas.
Dagens minnesmärken har en annan utgångspunkt. Särskilt de med politisk innebörd. Ta bara monumentet över Olof Palme. Nej, det är inget monument. Och inget minnesmärke.
Det är bara en liten, liten platta, fastsatt som en gatsten i trottoaren. Tusentals Stockholmare trampar på den varje dag. Monumentet över Anna Lindh är heller inget monument. Det är en glasplakett som ingen ser eftersom den är genomskinlig.
Otydligt verk
I dagens minimentresande finns en klar rädsla för allt för stark politisk estetik. Det övergripande målet tycks vara form- och färgmässig integration och sammansmältning med stadsmiljön. Varför är det så? Diskussionen kring Raoul Wallenberg-monumentet i Stockholm har handlat om just denna fråga. Många har ansett att Kirsten Ortweds verk är alltför otydligt och opolitiskt - opassande en människa som Wallenberg. Alltså tillfogades en förklaring av Per Wästberg. Men den räckte inte heller.
Därför har man nu satt dit ytterligare ett verk - ett stort klot och en stenlagd väg som leder till synagogan. Och för säkerhets skull har klotet en inskription av Per Ahlmark. Räcker det eller ska man sätta dit ytterligare en skulptur? Diskussionen fortsätter. För om inte Palme, Lindh och Wallenberg kan få minnesmärken som präglas av tydlig politisk estetik, vem kan då få det?
Ursvensk behandling
Men kanske är det inte så märkligt i alla fall. Nog vilar det något ursvenskt över hur vi behandlar våra minnesmärken.
En krigshungrig Karl XII som pekar mot ryssen eller en naken, grekisk Strindberg känns ju ärligt talat ganska ... fel, eller hur? Och ett monument med en aggressiv politisk utformning som Holocaust-minnesmärket i Berlin, som upptar ett helt kvarter i stadens mest centrala del och är omöjlig att missa eller stå oberörd inför, hade varit fullständigt otänkbart i Sverige.
Antagligen säger monumenten mer om de samhällen som reser dem än om de personer som de avser att hedra. Men i så fall säger de också något om politiken.
Frågan är bara vad den svenska konstnärliga form- och färgmässiga integrationen i stadsmiljön ger oss för ledtrådar vad gäller detta.
Så jobbar vi med nyheter