Rädsla och fascination i Johanssons andra roman

Skräcken för cancer genomsyrar hela den västerländska kulturen. Den enskilda cellen som vägrar att dö och i stället börjar dela sig ohämmat. Det kan vara tillräckligt med en enda. Tumörerna kan växa i 15 till 25 år innan de gör sig påminda. Det är svårt att vifta undan en sådan rädsla eller att kalla den irrationell. Även i konsten är det ett ämne, minns till
exempel Marianne Lindberg de Geers otäcka skulpturer i naturlig storlek föreställande tumörer. Rädsla, ja, men också fascination. I Per Johanssons andra roman Cancersurfare lär vi känna en man som när ett osunt intresse för cancersjukdomen. Han går på läkarundersökningar och förkovrar sig i böcker. Motivet är oklart. Det talas i romanens början vagt om mediciner och psykiska besvär, något som sedan får allt större plats längre in i handlingen. Johanssons debut, Göteborg i päls, var något så ovanligt som en arbetsplatsskildring där jaget, en diskare, var tillfreds med sin
situation, trots att han
befann sig i ett låglönejobb med obefintlig status. Framför allt var det en roman, lågmält sympatisk, om gemenskapens förutsättningar. Även i den nya boken finns arbetsplatsen med, huvudpersonen jobbar här inom hemtjänsten. Samvaron med kollegorna beskrivs med värme, men däremot tycks arbetsuppgifterna som sådana vara direkt nedbrytande för honom. Han konstaterar att de flesta av vårdtagarna får antidepressiva mediciner, och även han själv går på sådana. Han hänger fram fina, ljusblå handdukar i sitt badrum, i ett fåfängt försök att trumfa över sin tillvaro, han vill visa att han är större än cancern, större än depressionen "initierad av gamlingarna". Dessa partier i boken, och särskilt de sekvenser som handlar om de två nazistiska åldringarna Gunnar och Arne, som sakta tynar bort och glider ned i den rena ovärdigheten, är smått lysande litteratur. Johansson har en osviklig känsla för kärva och realistiska detaljer. När han till exempel berättar om ett blöjbyte får äcklet en närmast fysisk konkretion. Eller stämningen i ett fikarum, när arbetsdagen egentligen är över, men de anställda sitter kvar och hänger ett tag, liksom apatiska. Scener som i sig kan tyckas tomma och obetydliga men som laddas med något visst, får en drömsk närvaro. Det är dock som om Johansson inte riktigt har tilltro till bärkraften i sitt material, för efterhand vävs ett par parallellspår in i boken, som faktiskt gör den en smula ojämn. Det ena handlar om huvudpersonens flickvän Elin och hennes mormor som gör en resa till Berlin, i historiens fotspår. Det andra, som på sätt och vis hör ihop med det första, är en hallucinatorisk berättelse om Hermann Göring och slottet Karinhall, och även om Görings morfinberoende och tid i Sverige. Jo, det binds förvisso ihop till någon slags helhet, och de splittrade partierna ska väl vara en illustration till den gradvisa sinnesförmörkning som huvudpersonen hamnar i, men det upplevs ändå som en distraktion till det mindre spektakulära men mer levande spår som romanen inleds med. Den blide mannen med fixeringen vid cancer hamnar i bakgrunden.