Hur Radiohead egentligen släpper sina skivor nuförtiden är för krångligt att gå in på.
Det här är i alla fall digitalversionen och det finns även en vinyldito, inslagen i tidningspapper.
Den fysiska cd:n kommer i maj. Jaja. Vad de gör för uppmärksamhet, hur de väljer att förpacka musiken, kan ni läsa om någon annanstans.
Den här skivan tar i alla fall vid där förra, In Rainbows tog slut. På samma sätt som Amnesiac var en uppföljare till Kid A. Och det tycker jag är bra.
Radiohead har tre lägen kan man säga. Ett där man spelar rock på ett nytt sätt, som på OK Computer eller Hail To The Thief. Ett där de experimenterar fullt ut och ett, alltså, där de följer upp experimenten med låtar skrivna i formatet för tidigare experiment. Det är de skivorna som är bäst.
När vägen inte är viktigare än målet. När, som här, blandningen av mekaniska och naturalistiska ljud har en mening, när de korresponderar med varandra. Till skillnad från att undra vad som händer om man trycker på den eller den knappen, så vet man vad som händer när man gör det på The King of Limbs.
Och jag ber om ursäkt om det här ser pretentiöst ut, det jag skriver, men då skulle ni höra skivan. Fågelkvitter blandas med dubstepbas och synthar. Mitt i vibrerar Thom Yorkes röst helt mänskligt som länken mellan natur och (informations-) industri.
Radiohead är ju ett av världens största band. Vad de än gör kommer miljoner människor att köpa det.
Vad jag skulle önska är att de som vanligen avfärdar dem som världsförbättrarpretton gav dem en verklig chans. Och att fler av de som köper skivorna av gammal vana verkligen lyssnade.
För det är faktiskt fantastiskt bra.