Radikal och kritisk poesi

Helene Rådbergs diktsamling pryds av en oljemålning av Karin Mamma Andersson, About a Girl. En rad unga kvinnor sitter där samlade i ett uppehållsrum, dricker kaffe, röker, småpratar, sneglar in i "kameran". En kvinnogemenskap. Är det en förening som håller möte? En feministisk sammankomst? Eller kanske fikarumsinteriörer från den offentliga sektor som Helene Rådberg skriver om? En rad scener från vårdjobb och daghem passerar genom denna dikt. Det är den "kvinnliga vården och omsorgen" som är dess föremål. Och vantrivseln med detsamma. Den påtvingade mjukheten och moderligheten mot usel betalning: "jag viker tvätt / jag tömmer urinflaskor / jag fyller tvättfat / jag är god, det är / god jag ska vara OSV". Frustrationen är påtaglig. Men även om det feministiska är i förgrunden sträcker sig perspektivet också bortom detta, åtminstone uppfattar jag det så. Jag läser detta som radikal och djupt kritisk poesi riktad mot lönearbetet som sådant. De krafter och mekanismer som utan att tveka ständigt framhåller arbetets välsignelser, som upphöjer det bortom rimlighetens gräns utan att se dess baksidor. Hur mycket går inte förlorat i den grottekvarnen. Som Nietzsche någonstans skriver om lönearbetet: "det förbrukar utomordentligt stora mängder av den nervkapacitet som i stället hade kunnat användas till eftertanke, grubbel, drömmerier, bekymmer, kärlek, hat, det håller alltid upp ett obetydligt mål för ögonen och tillhandahåller lättköpta och regelbundna tillfredställelser." Rådbergs bok imponerar. Dess pendling mellan privat och samhälleligt, råhet och bräcklighet, det är poesi på stort allvar. Jag uppskattar också scenerna från ett svunnet 1960- och 1970-tal, där "Keith Moon och Pete Townshend / [slår] sönder gitarr och trumset på Berget i Söderhamn", och "i Berlin flyttar Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof / mellan skuggplatser och självmord". Rådberg har en tydlig tidsförankring, men också en förmåga att dra upp analogier mellan nu och då utan att kraschlanda i sentimentalitet eller nostalgi. Med detta sagt måste jag ändå medge att det var länge sedan jag läste en sådan deprimerande bok. De sarkasmer och genomskinliga ironier som presenteras är kanske tänkta att liva upp - här finns också rader ur kända visor inflätade i textväven, "sing dudeldej hujeda" - men bidrar snarare till detta intryck. Det lämnas inte någon antydan om en möjlig utväg ur samhällslögnen. Men frågan är om det är verkligheten eller poeten som bör lastas för detta.