Räddningen är nära

Jag kan inte sluta lyssna på Deerhunters nya skiva Microcastle. Jag bara slog på den och nu har den fått gå på repeat. Den bara är. Tar inte så mycket plats. Fortsätter framåt, det är lite instrumentalt och ambient ibland. Lågmäld techno om man kan säga så. Agoraphobia är en roman, bara i sättet som gitarren låter. Det är ganska mycket pålägg, alla kanaler är så vackra, jag skulle vilja höra varje instrument för sig. I slutet får det gå på rundgång. Calvary Scars låter som om trummorna var en handgräsklippare. Jag hittar ingen som helst information om Deerhunter förutom att de är från Atlanta. Och jag vill nog inte veta något mer heller. Det känns som om de öppnar massa dörrar. Till annan musik. Det är så bra, att jag inte ens vill tipsa om dem. Jag är rädd att de blir en hype och paralyserade om typ Sonic väljer att kasta berömgalla över dem. I och för sig har de betydligt större bjässar som hejar på dem i resten av världen. Deras hopp är att svårheten i musiken skrämmer bort eventuella tipsare. Så glöm att jag sa något. Köp inte. Lyssna inte.