Vännen G deltar på kulturellt planeringsmöte och berättar efteråt om upplevelsen. Om den utmattande bristen på kreativ glädje, om deltagare som uppträder som kulturens vaktmästare, en samfälld förvaltning där alla ropade ner i potatissäcken och kände sig hemma i unkenheten. Hur hon måste hålla god min i detta elaka spel.
Hemma läser jag Strindbergs Blå bok i helt annat ärende, och genast pekar Guds finger ut de relevanta citaten:
"Själva Goethe erkänner mot slutet av sitt långa liv för den unge Eckermann, att han liksom alla andra nödgats ge roller då och då, helt enkelt för att kunna leva. Undertrycka meningar, hålla med, göra tysta förbehåll, undanflykter ... låtsas tro gott om alla."
Goethe i tröstande sällskap, jo han hade nog erfarenhet av det samfällda ljugandet, som hertig Karls geheimeråd. Och nio sidor längre fram skriver S. om Nietzsches förunderliga uttryck "Det stora föraktet":
"... det stora gränslösa som en föraktlig människa inger, när hon behandlar en förståndig som vore han en tok. Det stora föraktet är humant; det hämnas icke, utan tar emot, tiger, går vidare. Det stora föraktet skäms på hela mänsklighetens vägnar ..."
Någon har alltid varit där innan, ofta nog August. Så uthärdar man vardagen igen, fram till nästa sammanträde.