Puss - en sötsur fars

Efter den unisont hyllade filmen Darling och den i princip lika unisont hyllade romanen Människor som inte betyder någonting kliver nu regissören Johan Kling upp på en plattform och landsätter - en sötsur och rätt så cynisk fars. Inte illa det heller. Men avståndet från den frysdiskfrostiga ensamheten kring Stureplan som så skickligt och medkännande skildrades i hans tidigare film är ju, så att säga, radikalt. Här befinner vi oss på den lilla, fattiga, kämpande men fria teatern Monitor, där det främst är den allerstädes närvarande Katja (Susanne Thorson är utomordentligt bra) som står för det kämpande och fria. Större delen av den övriga styrkan sitter mest och degar, snattar ur kaffekassan eller suckar över att behöva repetera den pjäs (som Katja givetvis har skrivit). Katjas pojkvän Alex (Alexander Skarsgård i ännu en osympatisk men onekligen psnyggt skuren roll) är på alla upptänkbara sätt strulig och har nu också gjort skådespelerskan Jessica (Philoméne Grandin) med barn. I bakgrunden avvaktar den dolske hyresvärden Pikner (Michael Segerström på sitt buffligaste humör), som av olika skäl vill få teatergruppen vräkt ur sina lokaler. Och: spelet kan börja. Onekligen. Och erbjuder en hel del av nöje, väl vässade och likt istappar avbrytna repliker samt rätt så oemotståndligt spel, från majoriteten av de inblandade. Manus hade dock kunnat vara något smartare och mera utvecklat än vad det nu klockar in som. Men egentligen förblir jag så enormt förtjust och imponerad över de enskilda replikernas väsentliga sprängkraft, att detta inte gör så värst mycket. Johan Klings olika personer är så hämmade och socialt handikappade (men när de säger något så minns man det!) att bara detta blir hjälplöst skrattframkallande. Ett nytt spår för Johan Kling, som synes. Men han visar sig behärska även detta på ett gott sätt. Alltså: mycket nöje!