I den lilla punkvärlden där jag gör nedslag då och då (eller nä, jag är där typ alltid om jag ska vara ärlig) har det surrats förväntansfullt om den här skivan i flera månader.
Medlemmarna har varit med i bland andra Sleater-Kinney, Quasi, Helium och Autoclave. Och har ni hört dem och tror er veta hur det låter bara för det så kan jag meddela att ni har rätt.
Det är punkig pop, det är garagerockigt (sådär som det lät på 1990-talet i Portland). Produktionen är burkig, gitarrerna spretar och sången är ömsom uppriktigt, ömsom manierad och förväntar ni er något revolutionerande blir ni besvikna. MEN. Någonstans i det här finns något som är större än sina beståndsdelar. Tänk Wipers, Bratmobile eller Bikini Kill.
Jag är fullt medveten om att så här referenstyngda recensioner kanske inte har någon egentlig allmängiltighet. Men lyssna på exempelvis Glass Tambourine eller Racehorse och ni inser att det inte spelar någon roll. Punkrockens magi transcenderar alla invändningar. Musik för dem som vill poga argt och glatt på samma gång. Det vill säga: alla och envar.