Puls på samtiden ger teatern råg i ryggen
Den frågan ställde dramatikern Mattias Andersson till ett tjugotal slumpvis utvalda ungdomar i 20-årsåldern hemmahörande i olika stadsdelar i Göteborg. Svaren redovisade han senare i teaterföreställningen The Mental State of Gothenburg som i höstas sattes upp på Angereds Nya Teater i Göteborg och som nu spelades upp igen på den Svenska teaterbiennalen i Örebro.
Det låter tråkigt, men är det långt ifrån. I stället formar sig The Mental State of Gothenburg till en av de starkaste teaterföreställningar jag sett på länge - vilket inte säger lite efter en Teaterbiennal som presenterat flera mycket intressanta och på olika sätt berörande skådespel.
Reality är sexigt, uttryckte sig någon härför leden. Och ser man till litteraturen, konsten och dramatiken undersöks sambandet mellan fiktion och verklighet som aldrig förr just nu.
Tar avstamp i verkligheten
Under årets Teaterbiennal var temat nyskriven svensk dramatik, något som utmejslades under de två år juryn som utser de mest intressanta pjäserna på svensk teater har arbetat.
Förutom Angeredsteatern tar också författaren Lotta Lotass utgångspunkt i en verklig historia i sin dramatikerdebut Samlarna. Med den föreställningen satte den fria gruppen Teater Bhopa från Göteborg punkt efter flera framgångsrika år (de introducerade bland annat Elfriede Jelinek på svenska innan hon utsetts till Nobelpristagare) och gjorde sitt allra sista framträdande på biennalen. Beslutet om att lägga ner kom efter att Statens kulturråd minskat anslagen.
Lotass drama bygger på den sanna berättelsen om de båda udda bröderna Collyer i New York som barrikaderade sig mot omvärlden i sitt hus. 1947 hittades de döda bland 180 ton bråte som de samlat på sig genom åren under nattliga räder i omgivningen.
Var går gränsen?
En annan av de pjäser som valts ut till biennalen, men som inte kom dit, var Dramatens uppsättning av Sara Stridsbergs tolkning av Valerie Solanas öde - Valerie Solanas ska bli president i USA.
Men frågan är var gränsen mot det dokumentära går. All nyskriven svensk dramatik tar inte så tydlig utgångspunkt i vad som brukar kallas "en sann historia", men vad ska man då säga om exempelvis Kristina Lugns fina Jag har ett flygfotografi av kärleken, som under hösten spelades på hennes Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm i en oändligt inspirerande scenografi signerad Sören Brunes och nu på biennalen av skådespelarna Kajsa Reingardt och Johan Ulvesson. Snacka om "reality" fast på Lugnskt vis - hon kan verkligen konsten att förhöja vardagens alla små plågsamma och röriga tankar.
Med andra ord har vi att göra med ett ganska luddigt begrepp och bör kanske inte krångla till det ytterligare. Huvudsaken är väl att tolkningen fungerar, att det blir intressant teater av det hela, vilken sort vi än talar om.
Täkvärt och rörande
En som ritat om det svenska teaterlandskapet är regissören Farnaz Arbabi som bland många priser det senaste året också fick Sveriges Teaterkritikers pris med just den motiveringen. På Teaterbiennalen var hon representerad med Stockholms stadsteaters och dramatikern Jonas Hasse Khemiris Invasion, där bland annat Bashkim Neziraj, avgångselev på Teaterhögskolan i Luleå, gjorde en imponerande insats som en av de fyra på scenen. En rolig, tänkvärd, rörande och upprörande berättelse om jakten på den mytomspunna Abulkazem, den "andre", den okände, hotet. Storartat, kort sagt, och ännu en fullträff av en ung regissör som hade fantasi nog att göra Mobergs Utvandrarna till ett mycket starkt samtidsdrama.
"Kan Emils pappa vara färgad på en teaterscen?" löd en av frågorna på ett av många intressanta seminarier. Välmotiverad som aldrig förr i dagens mångkulturella Sverige. Jämställdhet, makt och teaterkritik på nätet var andra ämnen som de drygt 1.500 biennalbesökarna ägnade sina dagar åt och det speglar ganska väl det snack som pågår inom teatersverige. Ett teatersverige som, om jag tolkar stämningarna rätt, fått en högre svansföring, lite mer råg i ryggen, ett större självförtroende. Kanske har det att göra med att repertoaren på många håll närmat sig samtidens stora frågor, blivit angelägen.
Teater är att långsamt och under kommentarer skala en lök, sa en gång Werner Aspenström och det är precis vad som sker där i gymnastiksalen i en förort till Örebro under föreställningen The Mental State of Gothenburg.
Färgglada plaststolar i en fyrkant vända mot ett tomt golv, vi sitter som deltagare i ett samtal och till och med valet av sittplats blir tydligt: Ska jag sätta mig på den rosa eller den röda stolen? Eller kanske på den blå?
Osäkerheten sprider sig
Plötsligt börjar någon fråga om ett namn och postnummer. En viss osäkerhet sprider sig - ska jag få frågan, vem är skådespelare och vem är publik, vad handlar det här om?
Frågeledaren, en student som på dramatikern och regissören Mattias Anderssons initiativ gjort ett trettiotal djupintervjuer med dessa 20-åringar, får sina frågor upprepade av en skådespelare. Och andra skådespelare spelar upp ungdomarnas svar sittande som vem som helst bland publiken. Ofta bara just som svar, med alla hummanden, skratt, tics.
Människan skalas av, lager efter lager, inte ens dramatikern själv kommer undan. Hudlös, tänker jag när jag efteråt lämnar rummet, utrustad med ett plötsligt förstärkt lyssnande och ett seende som nästan känns plågsamt. Något är förändrat. Så kan teater också vara.
Nästa Svenska teaterbiennal äger rum i Borås 2009.
Så jobbar vi med nyheter