Konsertens båda solister, slagverkaren Daniel Saur och cellisten David Gammelgård (bägge NEO-musiker), tilltalas av den ovanliga kombinationen. B Tommy Andersson påpekar dock att de lagt cellokonserten först för att den ska komma till sin rätt.
- Det är klart att det hade varit väldigt olyckligt att börja med ett ljudstarkt stycke, det andra skulle ju framstå som ganska tanigt efter det, säger han.
Inte sällan dominerar slagverkaren, i både rumslig och musikalisk mening, och i det verk som orkestern nu ska framföra, den amerikanska tonsättaren John Coriglianos Conjurer, krävs 43 olika instrument; där finns klockspel och marimba, träblock och cymbaler, xylofoner och vibrafoner, jättepukor och tympankittlar, och mycket mer. Daniel Saur har en sträcka på åtskilliga meter att förflytta sig för att hamra och klappra och dunka på trä, metall och skinn med händer och träklubbor. En våt dröm för en slagverkare?
- Precis, säger han och flinar. Här har jag allt. Och lite till.
Roman och Monn
Även David Gammelgård är belåten med urvalet: konserten består av verk komponerade av den svenska musikens fader Johan Helmich Roman, österrikaren Georg Matthias Monn (vars cembalokonsert blivit bearbetad av tolvtonsteoretikern Arnold Schönberg), samt Edvard Grieg, som i sin svit Fra Holbergs tid, blickar bakåt mot 1740-talets musikaliska strömningar, då den kontrapunktiska och rätt tungfotade barockmusiken lättades upp av rokokorörelsens elegans och luftighet, vilket märks i både Romans och Monns kompositioner.
- Den cellorepertoar som spelas oftast är ju relativt begränsad, säger David Gammelgård. Jag tycker det kan vara kul också att föra in något annat, ett nytt verk som folk inte har hört till skillnad från Elgar och Dvorák som spelas ständigt.
Lokalerna var ett problem när konsertturnén skulle planeras: slagverksuppställningen tar lika stor plats som resten av orkestern tillsammans - ett alternativ hade varit att musicera i sporthallar, men där är akustiken bedrövlig. B Tommy Andersson betonar hur betydelsefullt rummet är för upplevelsen av ett musikstycke.
- Om man tittar till hela världen så är det väldigt ont om riktigt bra konsertlokaler, i hela Europa finns det kanske ett halvdussin lokaler som är riktigt bra, det är svårt det här med musikakustik, det är vansinnigt svårt
Stå i en Stradivarius
Men när rummet är fulländat, berättar han, kan man få känslan: "Oj, jag står i en Stradivarius-fiol!". Som exempel på sådana konsertlokaler nämner han Wigmore Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam, Musikverein i Wien och Carnegie Hall i New York.
- Rummet skapar en fantastiskt vacker klang, alla detaljer hörs, och ljudet blir aldrig någonsin påträngande eller bullrigt, och vare sig du spelar en sologitarr eller en orkester med hundra man så låter det bra.
Gemensamt för dessa byggnader är att de är förhållandevis gamla; uppförda innan man vetenskapligt började intressera sig för akustik - istället var det intuition och hantverkserfarenhet som fick råda. Det var alltså bättre förr, då konsertlokalerna hade formen av skolådor och väggarnas stuckaturer återkastade och finfördelade ljudet. Men B Tommy Andersson påpekar att just Studio Acusticum har simulerade stuckaturer på väggarna, och att salen står sig mycket väl jämfört med andra konsertlokaler i landet.
- Man kan inte vrida klockan tillbaka, men ur det perspektivet är det här en väldigt lyckad lokal det måste man säga, med fantastiska möjligheter i och med att akustiken är variabel. Så det ska man vara väldigt lycklig över att man har en sådan lokal här uppe, säger han.
Dags för repetition. Dirigenten dricker ur en pappmugg och blickar ut över stolarna. Många är tomma. Det har varit stämrepetitioner och kapellets musiker är skingrade.
- De är som silverfiskar, säger han. Jag vet inte var de håller hus.