Publiken åt ur Ph:s hand
Att samarbeta med Orup måste ha varit det mest geniala karriärdrag Lena Philipsson någonsin gjort. Vetlandatjejen är med sina 20 år på scen en av de verkliga folkhemsikonerna, men under många år var hon iskall som artist.
<P>Vändpunkten var såklart den Orup-skrivna melodifestivalen-vinnaren Det gör ont. Låten sitter också som en smäck på den sanslöst välbesökta PDOL-spelningen. <BR>Först Lena Philipsson ensam vid pianot med hjälp av en mäktig allsång från publiken och sedan dunkar den välbekanta baskaggen igång. Orup genomsyrar överhuvudtaget showen; vi får höra en lätt ekivok cover på Min mor sa till mig och dessutom har han skrivit den nya, Sover hellre ensam. Den sistnämnda är det första gången vi hör, men vi kan den redan vid andra refrängen. Om Lena Philipsson bara fortsätter det samarbetet kan hon vara säker på att ha en stadig ström av hits de närmaste åren. Orups smarta disco besitter också en högre konstnärlig kvalité än hennes gamla schlagerhits Dansa i neon och Kärleken är evig, även om också dessa genererar allsång och händer i luften.<BR>Men Lena Philipsson är förstås mycket mer än en nickedocka i händerna på låtskrivare och producenter. Som scenartist och publikdomptör är hon svårslagen , PDOL-publiken äter ur hennes hand. De välrepeterade mellansnacken som framförs på oerhört bred småländska är dessutom ganska roliga. Hon använder sig av sin arbetarklassiga vulgocharm och hur mycket universitetsfeminist man än är är det svårt att se på vilket sätt Lena Philipsson är ett offer därför att hon anspelar på sex. Istället utstrålar hon en kontroll och närvaro som är frukten av ett helt liv på scenen.<BR>Positivt är också att hon håller showen föredömligt kort. Piteåpubliken bjuds på en skickligt framförd hitkavalkad och lämnas med ett sug efter mer. Precis som det ska vara.<BR></P>
Så jobbar vi med nyheter