Psykoanalytisk långsittning

?
Bengt Ohlssons nya roman Hennes mjukaste röst är en psykoanalytisk långseans över en kvinna som försöker återfå sig själv efter en traumatisk bilolycka som så när kostat henne livet. Det är en bok fylld av en plågsamt detaljerad självrannsakan, av en slags generalrevision av alla relationer som ryms i ett människoliv, nuvarande och förflutna sammantagna.
Kvinnan heter Karen och hon vaknar upp i en sjukhussäng medan smärtan gnager sig fram genom hennes kropp. Scenen är kanadensisk, Nova Scotia närmare bestämt och Ohlsson har åstadkommit en beundransvärd inramning till sitt psykologiska djupporträtt, en medelklasstillvaro i den nästanamerikanska miljön med storslagen natur, storstadspuls och lantliga tillflyktsorter.
Men det är inte resorna i det geografiska rummet som upptar Karens tid, det är färden genom det egna jaget, det egna varat i förhållande till barn, föräldrar och den älskare som övergav henne strax före olyckan. Den inre monologen tänker sig fram över sidorna, tänker och minns, repliker, känslor, handlingar. Tänker och känner och ibland, rentav ofta, undrar man om den goda kvinnan hunnit med något annat i sitt liv än att analysera relationerna till sina medmänniskor.
Bengt Ohlsson skriver i en tradition från Joyce Carol Oates, den psykologiska dissektionen av medelklassens själsliv. Men utan Oates demoni, utan hennes laddning av ond sexualitet och död. Hos Oates är idyllen alltid en förklädd soptipp och kärleken alltid ett bedrägeri ovanpå perversionen eller våldet. Hos Ohlsson är stämningen mer svensk, våldet frånvarande, kärleken verklig om än flyktig till sin natur. Terrängen må vara transatlantisk, känslolivet är nordiskt, tåligt och relativt plant.
Men Karen lever i en tillvaro där ingen mänsklig relation är ett löfte, åtminstone inte om något gott. Bara en försäkran om att allt blir problematiskt, fyllt av dolda budskap, kluvna känslor eller åtminstone misstanken om desamma. Och så skrapar man och skrapar tills ett litet sår syns, sedan pillar man och pillar och till slut varas det och bulnar. Då är allt ett faktum och där inget problem fanns finns nu ett.
Det hörs ett gnagande missnöje genom hela romanen, en misantropiskt gäll ton. Den lättar, dock mindre trovärdigt, mot slutet sedan den största infektionen, Richard kallad, läkt ut medan han presenterat sina ekonomiska krav för den gångna relationen. Någon demon är han inte, mera småskuren och pedantisk med en ny, prydlig kvinna vid sin sida.
Vad är det Bengt Ohlsson åstadkommit? Är det vad som brukar kallas ett storartat kvinnoporträtt? En psykologiskt trovärdig skildring av en kvinna som rannsakar sitt liv vid en kritisk punkt? Eller är det en psykoanalytisk detaljredovisning över faran att analysera sönder sig själv och hela sin omgivning? Att minnas varje oförätt och komplettera dem med alla möjliga, men icke förverkligade? Ett äreminne över stoicismens motsats, förmågan att alltid lägga sig längst ut i kurvan, i hopp om att köra av vägen?
Precis som Karen gör den gången när hon vid känslornas yttre rand försöker förhindra Richard att sticka iväg med sin nya kvinna och därför kör in i vägräcket och så när ändar sitt liv.