Psykiatrin svävar någonstans i gränslandet mellan dessa båda. Att behandla ämnet i en populärvetenskaplig form där det är möjligt att ta ut svängarna, som Nils Uddenberg gör i Själens schamaner, visar sig vara givande.
Nils Uddenberg diskuterar psykiatri och psykiatrins utveckling i essäform där han varvar historiska exposéer, minnen från sin egen aktiva tid i psykiatrikeryrket med upplevelser och reflektioner. Hans avsikt är inte att skriva en debattbok eller kritisera psykiatrins väg mot en mer biologisk inriktning, med psykofarmaka som allt mer utbredd behandlingsform. Snarare vill han betrakta psykiatrins möjligheter, begränsningar och utveckling på ett visst avstånd.
Det är en arbetsmetod som passar Nils Uddenberg, eftersom han själv lämnade yrket för 25 år sedan. Distansen faller sig naturlig, även om han någon gång blir överdrivet diplomatisk. Kritiken skymtar ändå mellan raderna. Han beskriver de plågsamma insulinkomabehandlingarna som något som skedde med god vilja, man hoppades att det skulle fungera. Samtidigt talar han om att en läkare som inte haft någon kur att sätta in alltid tappat status. Det ligger därför nära till hands att misstänka att det funnits rent personliga drivkrafter bakom utbredningen av tveksamma behandlingsformer.
I de historiska avsnitten berättar han bland annat om hur de psykiskt sjuka gått från att betraktas som ansatta av djävulen och vara utlämnade åt familjemedlemmars välvilja, till att stuvas undan tillsammans med fattiga och kriminella på anstalter för att inte fläcka samhällsfasaden. Så småningom har de betraktats som sjuka, på samma sätt som människor med kroppsliga åkommor.
I alla tider har psykisk sjukdom klistrats som etikett på den som inte har kunnat leva upp till samhällets krav eller normer. Vad som ansetts sjukt har följaktligen varierat, liksom antalet sjuka. Nils Uddenberg berättar om hur det ökande antalet psykiskt sjuka vid sekelskiftet 1900 bottnade i städernas trångboddhet och industrialiseringen. Toleransen för avvikelser och kravet på prestation för överlevnad ökade.
Det är intressant att jämföra detta med vår egen svenska samtid, där i runda slängar 600.000 människor äter någon form av psykofarmaka. Liksom vid förra sekelskiftet värderas prestation högt. Toleransen för avvikelser har också, precis som då, minskat. Att antalet "sjuka" ökar är därför förklarligt.
Vad som är normalt eller sjukt är inte objektivt. Psykiska sjukdomar ingår i ett socialt sammanhang. Det som är friskt i dag kan anses sjukt i morgon och vice versa. Homosexualitet ansågs länge sjukligt, vilket hade att göra med att psykiatrin var färgad av kristna värderingar. I ett sekulärt, sexuellt frigjort samhälle är valet av partner inte lika kontroversiellt. Därför behöver sexuell läggning inte sjukdomsklassas. På liknande sätt fick en person som Heliga Birgitta och hennes uppenbarelser hög status i medeltidens Sverige, medan hon i dag skulle ha klassats som en person lidande av sjukliga vanföreställningar.