Psykedelisk utflykt i serieform

Otypisk är han, då han till synes väljer att ta omvägar kring några av samtidens mest förhärskande strömningar, sådant som det självutlämnande och den sociala eller politiska kommentaren. Den typen av inslag finns kanske även här, men det ligger inte i förgrunden. Det är något bortvänt och i positiv mening asocialt över den nu utgivna Trollkungen. Det tar sin början i skogen, där två pälsbeklädda och storväxta karlar, gifta med varandra, har dragit sig undan omvärlden. För att bedriva askes, eller för att civilisationen har sårat dem. Möjligtvis en kombination. Varje morgon gör de i alla fall gymnastiska övningar så att svetten stänker och "bjuder solen" på sina muskler. De tillhör större sammanhang, vidare cirklar. När de så en gång i veckan tvingas lämna sin enkla boning i skogen är det följdriktigt att de maskerar sig. De besöker den lokala stormarknaden iklädda burkor - inte för att förleda uppmärksamheten, utan, som de säger, för att omgivningen inte är värdiga deras närvaro. Vad har vi då här, två nihilistiska människoföraktare i skog och mark? Ja, jo, men bilden kompliceras när de båda, som genom ett under, blir havande och föder varsitt litet underligt och fulsött barn. Den queera kärnfamiljen är ett faktum. Barnen är dock inte bara följsamma avbilder, utan även begåvade med egna starka viljor. De ska komma att revoltera mot pappornas naturbesatthet och självvalda isolering. Ramberättelsen interfolieras med åtskilligt annat och man får stifta bekantskap med vitt skilda element ur skogens ofta bisarra inventarieförråd. Särskilt älskvärd är mellanakten om moroten som tar ett bad och som snart finner sig förvandlad till ett monstruöst träd med grenar som sträcker sig mot den svarta himlen. En anmodan om försiktighet, eller ett löfte om att saker sällan är statiska - välj själva. Låt vara att koncentrationen tappas emellanåt, alla bilder är inte riktigt ägnade samma omsorg - med Trollkungen har Kolbeinn Karlsson likväl funnit en form som är helt hans egen. Såväl charmant insnöad som öppen, och helt i avsaknad av gråmulen tråkighet. Den som läser hans bok träder in på egen risk.

Psykedelisk utflykt i serieform

Kolbeinn Karlsson debuterar med ett seriealbum som har något befriande tygellöst över sig. Det är saga, dikt, dröm och svampig psykedelisk utflykt på samma gång.