Provins avslutande nummer för 2009 har viss koncentration på Umeå, om än inte tematisk. Och kanske är det heller inte de intressantaste nedslagen i tidskriften, som dock upprätthåller sin angelägenhet just genom sitt skeptiska genomskådande av det provinsiella. Klokt nog lägger man just en sådan text allra främst, en dikt av Thomas Tidholm med all den dubbelklang han är mäktig. Ånge är en mjuk och rolig dissonans av kärlek och leda inför post-Norrland och alla dess minnen. Riktigt samma intresse orkar knappast Umeås musikliv väcka hos mig, men så saknar jag alla referenser till hardcoremusik också. Den sentimentalism Johan Ribe uppbådar i sin veganberättelse känns dock både kletig och motbjudande. Djursolidaritet beväpnad med armeringsjärn till demonstrationerna är politikens hjärndöd, i grunden en tragisk berättelse, romanen han skrivit heter Balaclava. Numrets mest förbryllande text serverar litteraturvetaren Anders Johansson, Samband och fragment. En intressant samling ingresser till ett större antal filosofiska problem som dock mynnar ut i absolut ingenting. Så mycket roligare att läsa Erik Jonssons vackert avrundade porträtt av författarinnan Elsa Forsgren. Hennes liv som konstens musa och hennes enda roman, Resa mellan ensamheter, gåtfullt modernistisk till och med för det moderna 1950-talet. Efter vilken hon valde tystnaden och isoleringen och så tycks göra än. I dag är hon 89 år gammal. Som jag funderat över denna enda roman och vad det blev sen. Men nu vet jag. Provins upprätthåller skärpan under skärslipare Degerman. Bra så.
