Tidskriften Provins kroniska penningproblem tvingar Norrländska författarsällskapet att bryta överenskommelsen med Po Tidholm som tillträdande redaktör. Staten har minskat sitt stöd, prenumeranterna har minskat sitt och Norrlandsfrågan tycks inte dra några lass längre. Nödredaktörer ska tillverka nödnummer till hösten, kanske. <br>Norrlandsfrågan<br>Nej, mycket ska till för att motivera en tidskrift när själva orsaken till dess existens är bortglömd. Det som kallades Norrlandsfrågan en gång. Förvissningen om att framtidslandet Norrland förmenades sin rätta ställning, sin jämställdhet med centralmakten och sitt förfogande över naturrikedomar, folk och framåtanda. En provinsiell särställning för krav och för en debatt som egentligen handlade lika mycket om modernism och tradition och som räckte hela 1900-talet, långt efter att skogsbolagens skövlingar och småbondens utdöende blivit minnen. När politikens debattvågor ebbat ut, och det gjorde de ganska tidigt, blev kulturen stridsfältet, den storartade skönlitteraturen, Norrlandsmålarna. Västerbottensförfattarna, Vikstenarna, i senare tid gröna och röda samtidsvågor. Norrland är den enda storprovinsen i Sverige, norrlänningen är begrepp, götalänningen finns inte ens som ord. Provinsen finns kvar, provinsfrågan borta. <br>Samma nummer<br>Därför är det jämt så likadant när man går tillbaka och tittar i läggen över Provins. Det är liksom samma nummer år efter år. Så länge livet tillät var det ofta samma författare också, Sara Lidman och Folke Isaksson medverkade faktiskt i ur-Provins under tidigt 1950-tal. Sven Hallonstens långa redaktörskap framstår som den sista blomstringen, frikostigt, bra reportage, proffsiga grundtexter som kompenserade den grå amatörismen. Till och med debatt om norrländsk identitet.<br>Gradvis uttunning<br>Ska man sörja eller glädjas över Provins hotande undergång? Varken eller, historien är sällan subjekt för våra känslor. Vi kan bara notera, den gradvisa uttunningen, försöken åt olika håll, Tidholms förra ambition till ett nyprovinsiellt reportage eller de förra redaktörernas mer litterära åtstramning. Och en från författarsällskapet lika ständig som envis motvilja till genomluftande diskussion om varför man finns till. Oförargligheten har nog varit Provins främsta kännetecken. <br>Då återstår nog bara döden. Norrland tycks återgå till sin historiska omfattning, ett livaktigt kustband med större tätorter och ett mycket tyst och övergivet inland. Det ges ingen repris av diskussionen i Norrlandsfrågan. Europa och Sverige handlar om något annat nu. Om detta borde man starta en diskussion. Provins tynar bort och den nya, likaledes provinsiella tidskriften Komma tycks alltför hoppfull för att verka riktigt trolig. <br>Framtiden är precis som den bör vara. Fullständigt osäker och öppen, historien äntligen historia. Då är det en lust att leva. <br><br><br>Fakta/ Provins<br>Tidskriften Provins såg världens ljus första gången 1953. Skyldig till själva namnet verkar Sven Viksten har varit, ?Ingenting vinns utan Provins? ska han ha tänkt högt en gång på tågresa för att träffa det som kallades Provinsgänget, bland andra Sven O. Bergkvist och Karl Rune Nordkvist. Inriktningen var tydlig: provinsens ställning gentemot det eventuellt litterära centrum som fanns i Stockholm, och framför allt runt tidskriften Metamorphos. <br>Det blev ett antal nummer 1953?55, sedan uppehåll och så återkomst 1960?61. Hela projektet återskapades 1982 och då blev Provins organ för Norrländska författarsällskapet.<br>Efter flera år av sviktande ekonomi och färre prenumeranter tycks krisen nu ha blivit akut. Statens kulturråd har minskat anslaget till 200.000 och antalet prenumeranter har fortsatt att sjunka. Man kan inte fullfölja kontraktet med den tillträdande redaktören Po Tidholm, men enligt uppgift ska utgivningen fortsätta, styrelsen för Författarsällskapet prövar olika vägar. <br><br><br>
